Inlägg publicerade under kategorin Teologiskt

Av Mikael - 14 augusti 2016 05:33


Från oss båda...

Av Mikael - 11 augusti 2016 13:07

Om man har omfattande kunskap om hur folk fungerar tillsammans med massvis av annat... Så kan man Förstå = INTENT/ETIK (Tankemoral) och ifall den omsätts i praktisk handling = Moralisk handlande... Sticka ner sin omgivning på alla möjliga sätt som folk gör... Från att Tycka att dom har Rätt att sno grejjer av andra, och praktiserar det i liten skala... För att inte Få konsekvenser... = slänga skräp nonchalant på gatan. Såg en lirare kliva ur en bil och flicka skräp på gata, som att hela världen var hans papperskorg = vilket han intuitivt var/är övertygad om = det är andra vuxna människors jobb att Vara förälder åt honom och städa efter han...



Av Mikael - 2 juni 2016 17:07

http://www.svd.se/gud-kan-vara-yngre-an-man-trott


MONOTEISM ”Moses trodde inte på Gud”, konstaterar den franske religionsforskaren Jean Soler i en ny bok om uppkomsten av föreställningen att det bara finns en Gud. Historien om hur de ”etniska gudarna” förenades har redan väckt kontrovers.

”Lyckliga de forskare som studerar grekiska och egyptiska gudar. Inte ens den mest kritiska analys riskerar att såra sina läsare, för ingen tror längre på vare sig Zeus eller Osiris! Det är en helt annan sak att skriva om den gud vi kallar Gud och som fort farande har tre miljarder trogna i världen.” Så presenterar den franske historikern och religionsforskaren Jean Soler sin situation. Som kulturråd under två perioder under 70- respektive 90-talet vid franska ambassaden i Israel medverkade han i utarbetandet av ”L’Histoire universelle des Juifs” för att sedan specialisera sig på frågan om monoteismens uppkomst. Han har ställt sig frågan hur judarna under antiken kunde hävda som en dogm att det endast kunde existera en gud medan gudavärlden fram till dess i alla kända samhällen kännetecknats av en månghövdad skara av gudomliga väsen. Efter att i tre verk under samlingstiteln ”Aux origines du Dieu unique” (I spåren efter den ende Guden) ha behandlat olika aspekter av problemet, ställer han i sin senaste bok frågan Qui est Dieu? (Vem är Gud?, Editions de Fallois, 124 s).

Det är en fråga som under seklernas lopp fått många svar. Soler anger hur två framstående franska tänkare har närmat sig den. I sina ”Betraktelser över den första filosofin” anser Descartes att det blotta faktum att vi kan formulera tanken på en perfekt varelse visar att denna varelse existerar. För honom framstår detta som en absolut sanning.


Pascal förkastar helt Descartes resonemang. För honom kan filosofin ingenting veta om Gud. Den gudstanke som Descartes säger sig upptäcka inom sig kommer inte från honom, den är historiskt betingad. Den uppenbarades för ett mycket gammalt folk som nedtecknade den i en bok, Bibeln, vilken måste anses som en helig skrift. Pascal, som själv drabbats av en gudomlig uppenbarelse, bar alltid på sig en handskriven lapp med meningen: ”Abraham, Isaks och Jakobs Gud, icke filosofernas eller de lärdes.” Tyvärr, framhåller Soler, vet vi i dag att varken Abraham, Isak eller Jakob, om de över huvud taget har existerat, var monoteister. Och den bok som Pascal talar om, Gamla Testamentet, är inte på långt när så gammal som man trott.


Den senaste forskningen ifrågasätter inte bara Abrahams och Moses existens – så till exempel har inga arkeologiska spår kunnat hittas av att ett helt folk vistats i Sinaiöknen. Den visar även på feltolkningar av den hebreiska texten. Som exempel lyfter han fram bibelbudet ”Du skall älska din nästa så som dig själv”, där ordet ”nästa” skall vara ”stamfrände”. Den gud som till Abraham utlovade att han skulle bli anfader till ett utvalt folk var Jahvé, en gud bland andra gudar. Genom en helig allians skulle detta folk, om det var troget sin gud, bli favoriserat mer än andra folk. Detta förbund förnyades enligt Bibeln några sekler senare mellan Jahvé och Moses. Det är en etnisk gud som framträder och som på Sinai berg överlämnar de tio budorden som inte är annat än en uppförandekod som skulle säkra sammanhållningen inom detta folk och därmed också dess överlevnad.

Soler poängterar att israeliternas situation i dåtidens Mellanöstern inte var unik. Enligt Bibeln bör Moses ha levt i mitten av 1200-talet f Kr. Inskrifter som är betydligt äldre har upptäckts och visar att ett folk i Tigris dalgång dyrkade en gud kallad Assur, varför folket kallat sig assyrier. Babylonierna, vid floden Eufrat, beskyddas av guden Marduk. Antikens judar imiterade i detta avseende något de kunde observera runt omkring sig.

Solers slutsats är att de texter som tillskrivs Moses, Gamla Testamentets första böcker, de som judarna kallar Toran och de kristna Moseböckerna, inte återger en monoteistisk uppfattning. Soler citerar sig själv från en tidigare bok: ”Moses trodde inte på Gud”. Svaret på varför judarna som enda folk övergick till att tro på en enda gud finns inte att söka hos honom.

Faraonen Ahkenaton som regerade på 1300-talet f Kr har, enligt Soler, av vissa ansetts som en föregångare. Denne påbjöd dyrkan av Aton, solguden, som sin personlige gud och som han ensam, till förfång för prästerskapet, skulle företräda. Denna kult överlevde inte honom själv och han var inte i verklig mening en inspirationskälla för monoteismen.

Det är i sista hand bibelforskarna och deras datering av Bibeln som kunnat leda Soler på rätt spår. Enligt deras rön skulle hebréerna ha utvecklat ett skriftspråk på 800- eller 700-talet f Kr och Moseböckerna ha nedtecknats under 600-talet, på kung Josias tid, åtskilliga århundraden efter att de händelser de beskriver skulle ha ägt rum.

Det Soler tar fasta på är namnbruket i de berättelser som återges, och som traderats från generation till generation, om uttåget ur Egypten under Moses, erövringen av Kanaan och framväxten av ett stort kungadöme under kungarna David och Salomon. Dessa texter talar endast om Jahvé som israeliternas gud och detta är även fallet när skildringen övergår till att återge de olycksöden som slag i slag från och med slutet av 700-talet drabbade dem, då först assyrierna och därefter babylonierna annekterade deras mark och förde bort dem i fångenskap.

Inte ens under denna förnedring ville folkets lärde betvivla Jahvés förmåga. Förklaringen var i stället att folket skulle straffas för att ha dyrkat andra gudar och att bestraffningen hade tagit denna form. De folk som varit Jahvés redskap skulle i sin tur drabbas av olyckor, försäkrade de. En profetia som gick i uppfyllelse. Babylonierna besegrades av perserna och deras kung, Kyros. Därmed förändrades allt. Perserna befriade judarna från den babyloniska fångenskapen och lät dem återvända till Jerusalem. De finansierade återuppbyggandet av templet och respekterade deras religion och sedvänjor. Perserna dyrkade den viktigaste guden för vart och ett av de folk de inlemmat i imperiet men det var den egne guden, Ahura Magda, de tillskrev sina framgångar.

Judarna som nu befolkade området runt Jerusalem var en obetydlig del av det persiska imperiet, vilket fyllde dem med tvivel och undran. Att överge den egna religionen skulle, menar Soler, ha betytt kollektivt självmord, så sammanflätade var religion och nationell identitet. Deras profeters ord, hela deras mytiska historia som nu var nedtecknad, hade låtit dem förstå att de skulle hålla sig åtskilda från andra folk, då de var utvalda. Lagar och levnadsregler hade förstärkt denna tro.

Det är under dessa omständigheter monoteismen uppstår. Soler ser det som ett paradigmskifte. En ny teori banar sin väg, vinner anhängare för att plötsligt framstå i självklarhetens ljus: historien skulle inte längre tolkas i termer av rivalitet och motsättningar. Judarnas gud och persernas gud var samme gud, den ende Guden, som i enlighet med syften som endast var kända för honom gynnade än det ena än det andra folket. När Gamla Testamentet på 200-talet i Alexandria översattes till grekiska för Egyptens judar som inte kunde hebreiska, var monoteismen ett faktum, Jahvé hade ersatts av beteckningar som theos (Gud) eller kurios (Herren).

”Jag tror på en enda Gud”, lyder det credo som fastställdes på mötet i Nicea år 325 e Kr. De kristna övertog denna dogm från judarna, liksom muslimerna skulle göra några sekler senare. Kristendomen var till en början en judisk sekt. Den kunde ha utplånats om inte kejsar Konstantin, utifrån övertygelse eller beräkning eller en blandning av båda, hade upphöjt den till statsreligion. Han insåg, menar Soler, att en gemensam religion skulle utgöra ett starkt föreningsband för de länder och landsdelar som ingick i hans vidsträckta imperium. Kristendomen blev det mångkulturella och multietniska romerska imperiets religion. Paulus hade då redan dragit de logiska konsekvenserna av vad Soler kallar denna nya ideologi. Dennes brev till galaterna anger: ”Här är icke jude eller grek /.../ alla ären I ett i Kristus Jesus.” Detta var en inställning som judarna inte kunde dela. I deras ögon var Paulus en avfälling.

Efter att sålunda ha fastslagit att monoteismen är av ett senare datum än vad man i allmänhet har trott, avrundar Soler med några nedslag i de två religionernas senare historia. När det gäller judarna, som efter sina misslyckade revolter mot romarna år 70 och 135 kom att leva i den stora förskingringen, tar han fasta på utvecklingen av en rabbinsk judendom, förankrad i studiet av textsamlingen Talmud. Denna sammanställer olika och ibland motsatta åsikter över ett och samma bibelställe, framförda av rabbiner från flera generationer, och avser att ge den vägledning som behövs under de skiftande levnadsvillkor som blivit de sentida judarnas lott.

Kristendomens Gud var motsatsen till en etnisk gud. Införandet av kristendomen sågs därför som ett fredsprojekt som skulle nedbringa våldet människor och nationer emellan. Kejsar Konstantins efterföljare såg sig dock ofta vid det fortsatta arbetet med att föra ut det kristna budskapet tvungna att tillgripa lagstiftning. Detta krävde samarbete mellan makthavare och biskopar.

Den lagsamling som vid mitten av 400-talet förelåg som ”Codex Theodosianus” föreskrev att tre kategorier av vad man idag skulle kalla dissidenter skulle bekämpas: hedningar, kättare och de judar som inte hade insett att deras religiösa uppgift var avslutad i och med Jesu ankomst till världen. Våld blev åter ideologiskt berättigat för att föra ut den rätta tron, med konsekvenser som är väl kända.

Soler noterar även den försämrade ställning för kvinnan som monoteismen innebar. I den grekiska gudavärlden fanns starka gudinnor, gudinnor som representerade olika stadier i kvinnors liv, som jungfru, maka, mor, kvinnor att tillbedja och att identifiera sig med. Där fanns även en viril jungfru, Athena. Monoteismens ende Gud var definitivt en manlig gud, vilket enligt Soler automatiskt gav kvinnan en andra rang. Inom kristendomen blev det enda kvinnliga inslaget Mariakulten.

I Frankrike har Solers bok väckt debatt, en något förvirrad sådan, som utspelats i juninumren av veckotidskriften Le Point. Den som lovordat boken, inte minst för dess noggranna språkliga analys av bibeltexten, är Michel Onfray, känd för sin ateism. Fokus har förflyttats från bok till recensent. Rabbinen Yeshaya Dalsace kritiserar Onfray för att ge läsarna intrycket att Soler skulle vara den förste som vågar lyfta fram den despotiska karaktären hos Gamla Testamentets gud. Dessutom ser han judaismen som något statiskt och inte som den religion det är, i ständig utveckling. Därefter har steget för andra inte varit långt till att anklaga Onfray för det mest förbjudna, antisemitism, och se honom som Israelfientlig. Onfray har inte underlåtit att svara. Han säger sig varken vara för eller emot staten Israels tillkomst, den är ett historiskt faktum och bör så få förbli, däremot opponerar han sig mot palestiniernas situation. Han är en pro-palestinsk sionist.

Andra har ställt upp till Onfrays försvar, bland andra filosofen Salvatore Schiffer, som själv är jude. Denne återförde debatten till det den borde handla om, den intolerans som monoteismen i sig ger upphov till. Den ende Guden, just genom att vara den ende, är allt utom universell. Onfray är i sin fulla rätt att vara antireligiös, eller mer exakt, antimonoteist. Fransk la ï cit é (principen om konfessionslöshet) tillskriver honom den rätten.

Soler fick sista ordet. Enligt honom finns det inget gemensamt språk mellan den som tror att Bibeln är Guds ord och dem som ser den som ett enastående litterärt verk av stort mänskligt intresse. För honom är den debatt som uppstått ytterligare ett bevis på den saken.

Ruth Lötmarker
är f d lektor i franska vid Stockholms universitet.

Av Mikael - 24 maj 2016 00:14

http://www.dagen.se/paven-i-historiskt-mote-med-storimam-1.729200

Av Mikael - 21 maj 2016 07:33

Förra året var ju som det vart. Inte pga ?nötter? inom myndigheter som beter sig som idioter? Utan fysikaliska praktiska händelser...


39-40 år senare, från barndom då jag bestämt mig pga livssituationen var som den var " http://web4health.info/sv/answers/add-children-effects.htm " = Folk var rent ut sagt inte kloka i huvudet, med familjen från avgrunden lol (lite skoj nu, för jag fattar varför det vart som det vart med dom). Men myndighets personal i skola och sociala myndigheter (som är systematiskt riktigt otäcka jävlar i sverige, pga cyniska narcisister eller helt avtrubbade i egen fantastivärld), lärare som inte var kloka i huvudet, och satungar från helvetet som hade skruvar lösa lite var stans, med föräldrar som sket i dom.


Vissa dåliga dagar: Ser jag till det stora hela, historisk och nuvarande global situation. Planethelvetet med habitanter förtjänar att man imploderar skiten...   Vilket är ett idiotiskt kollektivstraff som även drabbar alla jag gillar, som inte förtjänar det. Tyvärr så finns det ju ingenstans att undvika dårskap längre. Men moment 88 (är bara total idioter som säger moment 22 anser jag..)


Men efter att farsan dom förra året så kickade en massa grejjer igång. Även minne om löfte att "när farsan dör..." *suckar...* Vart inte bättre av stressen man utsatt mig för på behandlingshem "dödscamp" som man utsatt mig för, tillsammans med ytterligare tilfällig hjärtproblematik som ttur var, och även fästing konsekvenser alá Neuroborrellia tar jag för givet som första val, men utan provtagning så är det ju svårt att fastställa med säkerhet medicinsk.


Jag har ju haft mina teologiska resor hela livet så länge jag kan minnas, samt folk som ur det blå, här berättat grejjer som rör det oväntat. Tillsammans med att dom inte kan låta bli att tjalla ner sig själva = Så stick tack, och tjata om dina misstag någon annan stans = noll intresse att höra om dom. 


Men i 10års ålder, 23års ålder och 37års ålder, med krash stop förra året i 43 års ålder. Om jag ser tillbaks på allt så är det ett pinsamt numerologiskt pussel hela livet paralellet med vanligt liv. Jag har aldrig pratat med andra om det pga att "privat och reserverad" normal. Sen vafan, med tanke på hur man bemöter mig.


Ska jag tro mitt gäng, så är världsreligioner i sin helhet i sin förvanskade utövning klassade som = onskefulla. Vilket man får ta ställning till själv.


2009 iallafall. Så pratade jag med en kollumist på aftonbladet (har snackar med en massa forskare och annan kunnig yrkespersonal genom livet = så ingen missbrukar loozer, som bara är upptagen med att göra livet surt för andra...), som helt apropå börjar berätta om Bahai tron, trots att han inte var troende, utan mer för??? Kommer inte ihåg, men tror det var gällande statsvetenskaplig situation här och i mesopotamien. Vilket var ett tag efter min mini schaman tripp som jag haft det året. Vilket handlar om "insikter" och allmän autopilot till information osv. Förra året körde jag "All in" på tokerier med flit. Vad spela för roll. Det passar som sagt, och frågar nån i person som jag inte vill ha att göra med = Ptsd-psykos-Tokig tack o hej...


Hur dom andra valt att definiera sig är upp till dom = free will rule... Och det borde ju inte spela någon roll. Men psykfall som inte kan respektera andra FÖRSTÖR! Vad jag tycker om "följare" håller jag för mig själv... Jag har ju sagt tidigare att dom teologiska profet grund inriktningarna är BARA TILL FÖR VISSA. Andra kan ju se till Scientolog fantasier, eller GI JoE Religionen i stilla havet från ww2 (tips till AA?). Personligen så hörde jag 1 gång för mycket = du behöver inte bry dig om att det står Gud i texten... Bevisa med praktik = TA FRAM ETT Suddigum tack...Pracka på sig på svenska kyrkan, för att dom är snälla idioter = Vad ska man säga... =>


Att folk tar teologisk filosofi som sin, och använder det som ETT VERKTYG för egen vinnings skull. Är ju inte första gången det händer...



http://www.so-rummet.se/kategorier/religion/nyreligiosa-rorelser/bahai

https://bahaiprayers.wordpress.com/vad-ar-bahai/


En man som en gång i tiden hade ett stort inflytande över samernas religionsutövning var prästen Lars Levi Laestadius (1800-1861). http://www.samer.se/1208


http://www.popularhistoria.se/artiklar/svenskarna-i-amerika/


ATT MAN STJÄL SOM KLEPTOMANER! Vad säga...


Militärträning Bootcamp Center: http://www.militartraning.se/ 1 o 2...

Behaviourism - http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=betingning

 

Vad säga... Att det skapar den situation som det gör... Tips är ju att slå sig ihop med http://www.scientology-stockholm.org/ istället? Samt förvarna myndigheter? och förklara upplägget. Samt kanske försöka förstå = INTE FÖR ALLA!

 

Jag klagar inte om viss grejjer ofta, men ibland blir det lite för mycket för mig...


Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10 11
12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok

Besöksstatistik


Skapa flashcards