Mina tics emot att; man undrar vad det är för avvikande fel på sin 3åring, tycker jag känns så himla trist, tillsammans med att jag har svårt att låta det passera obemärkt. Har man inte bättre för sig, än att försöka trycka in sin lilla typ i ett avvikande kategoriseringas begrepp?

Ungar är:

-Avundssjuka för att dom är latent självcentrerade, om andra har det inte han har, så resulterar det att han tror att han är utan något viktigt man behöver för överlevnad, och vill immiterar sin omgivning och skaffa samma sak. Ungar fungerar så upp till 10-15 års ålder beroende på hur lång tid det tar till dom har utvecklat sympati egenskapen. Dom har ingen latent intuition, som hjälper dom att sätta sig in i andras emotionella respons eller situation. Det är dom vuxnas jobb att göra det åt lillen, och det är skälet till att man måste hjälpa dom små med bgränser och värderingar. Hur än en 3åring är med detta, så fungerar han/hon precis som han ska.

-Dålig impulskontroll är för att dom inte har erfarenhet (Emperisk kunskap) att förutse konsekvenser för alla sina handlingar. Ungar i 3års ålder testar allt, för att skaffa sig denna erfarenhet. Om man är okonsekvens som vuxen så leder det till en massa förvirring.

Min 3 årings pappis är konsekvens så att han inte skäller om saker som inte är direkt livsfarliga. Jag är konsekvent "slarvig" med att skälla om en hel del saker, men blir rabiat och skäller om han gör farliga saker.

Ungar snappar upp väldigt snabbt hur föräldrar har olika gränser, om man är konsekvent och inte ändrar ena dagen till den andre.

Dessa föräldrar som framställer sina ungar som "fel, och avvikande", där man vill gärna kategorisera in dom i ett abc begrepp (så att mamma el pappa inte är skyldig till att vara en skitdålig förälder och behöver ta ansvar för sitt beteende), tillsammans med att man kan kamma hem ett Vårdbidrag, känns hemskt för mig.

I praktiken så är det inget fel på några 3åringar på hela jorden. Dom fungerar precis som dom ska. Det är fel på dom vuxna.

Man ska googla på:

-Bristande värdegrunds utlärning och förklarning av behov, som förälder, (istället för avundssjuka).

-Bristande förmåga att lära ut egen emperisk kunskap till lillen (istället för dålig impulskontroll).

Ungar är oftast väldigt emotionellt intuitiva, och känner om mamma el pappa tänker o tycker tyst at det är något fel på lillen. Jag tycker det är barnmisshandel.

Alla ungar är mer el mindre krävande och "jobbiga", men det beror mycket på ens egna ork. Inte att det är fel på lillen....

Dumma frågor, och självskattningar inom psykiatrin blir aldrig för ofta att nämna.

Att fråga mig som en trauma patient. -Hur fungerar medicinen? Är lika korkat som att fråga elden ifall vattnet släckte den bra? (korkad liknelse till korkad fråga).

Att fråga en person från min bakgrund hur man mår, eller andra frågor som kan svaras på antingen positivt el negativt sätt beroende på sanningen. Leder oftast till att man svarar positivt för att vara den andre till lags. Man vill leverera positiv information, med minsta möjliga negativa konsekvens.

Om jag nu säger att medicinerna är skit. Så resulterar det ju i att jag måste motivera varför, och automatiskt så oroar man ju sig att dra på sig dennes missnöje. Som man undermedvetet har lärt sig den hårda vägen i vad det resulterar i. Så man väljer alltid att vara till lags, och göra sig till minsta möjliga partikel som har absolut noll friktion med tillvaron. Speciellt med folk som ska hjälpa en, som man inte vill göra besvikna.

Men åren, och stigande ålder, så har lusten att vara till lags avtagit. Emot många som jag ogillar, så försöker jag inte vara tillags även om jag får en micro sekunds impuls att försöka att få det att fungera, samt vara snäll o artig emot denne.

Säkerligen så är detta orsaken till att jag är så trevlig och artig emot okända till en början.

Idag, att ställa medicinska bedömnings frågor till mig, när jag inte har adekvat medicinar utbildning, plus min nackdel att vara till lags, så har jag satt gränsen vid att bedömma den positiva "effekten" av mediciner man stoppar i mig. Dom sista 10 åren så har mitt stående svar varit att -Dom fungerar toppen!! Även om dom nu inte ens fungerar alls. Bara för att vara duktig, tillmötesgående, inte dra på mig andras ilska osv..

Tydligen så missar hela svenska läkar och psykologi utbildningscommunityn detta. För man fortsätter att fråga patienten, att göra det denne inte är utbildad till.

Det enda som man är van att avgöra, när det gäller främmande kemikalier, är att bedömma graden av rus effekt, vilket får en att undra om man blivit lurad på en fylla som andra får av dessa piller??? Eller vad dom egentligen verkligen menar.

Hur fungerar Concertan??? -Jo'tack det är värsta speed-flummet. Det funkar precis som det Polska illegala, fast det är nice att inte behöva oroa sig för polisen + kostnaden. Jag känner mig riktigt "Vaken", och det kryper i nacken tack!? Jag vet inte hur det är med koncentrationen pga; att jag har inte behövt att räkna mer än 1+1 piller blir 2 = mums-flum lol.

Det här med ångestdämpande/antidep. Jag är ledsen, men Simhopps domarna var på semester nu sista veckan, så jag vet inte om jag kan gradera det i effektgrad?! Panikångesten är kvar, men har inte varit så farlig?! Det kan ju bero på att jag varit upptagen att vänta på en effekt, så jag har inte hunnit utanför dörren och utsatt mig för stressorer som höjjer panik ångesten.. Men jag vill gärna göra din dag herr doktor, så vi kan väl säga att det fungerade toppen??..eller??

För min del som har tjatat om Ptsd i åratal, vilket inkluderar symtom av hypokondri/somatiserande, så om jag nu är ärlig och svarar hur jag mår, så framstår jag som extra gnällig bara. Även om jag håller på att dö samtidigt. Även om det i nästa symtom kriterium står att man har somatiska (fysiska) följdsjukdomar. Så är det billigare att låssas som att jag är hypokondrisk istället. Om jag dör, så kan man säga -Hoppsan, det där anande vi aldrig ju... *Visslande läkare som ser oskyldig ut*....

När jag idag oroar mig för min hälsa, och har faktiska fysiska symtom, så känner jag mig allmänt dum och gnällig, antingen för att jag inte är till lags, och ställer till besvär, eller pga att lokalpsykiatri anser att jag bara gnäller som en kärrig.

Bara på pin kiv, så funderar jag att få en akut hjärtinfark och dö i deras lobby, för att allt visa dom träskallarna. Men i efterhand så känns det lite överdrivet lol. Det drabbar ju mig värst, speciellt om jag råkar komma vid lunchstängt. Nånstans så tippar jag på att man bli lättad, för att budgeten inte spräcks denna månad heller och man har sparat in på en massa pengar, så igen bara av den orsaken, och lusten att vara till lags slår in, så kanske jag ska vara snäll och gå o dö i deras lobby?

Men det här att fråga patienter om effekten på mediciner. Om nu en vårdanställd råkar att komma in här. Försök att sprida vidare den hemlisen då: Att det är ni som ska avgöra effekten som yrkes personer....

Det är lätt att göra som "vissa", och bli insnöad i sitt, och påstå att alla har den samma diagnosen som en själv. *Jag lovar, om du har 2 armar o ben, så är det säkert så att du har samma diagnos som jag*. Eller hur var det nu då.

ICD-10 Stress diagnoser:

-F43.0: Akut stressreaktion
-F43.1: Posttraumatiskt stressyndrom
-F43.2: Anpassningsstörning
-F43.8: Andra specificerade reaktioner på svår stress
-F43.8A: Utmattningssyndrom
-F43.8W: Andra specificerade reaktioner på svår stress än utmattningssyndrom
-F43.9: Reaktion på svår stress, ospecificerad

Det här kan ju orsakas av en variarande mängd orsaker. Hög fysisk arbets belastning. Trauman i olika former av katastrofer, brottsoffer, olyckor m.m Personal som jobbar med andra människor brukar ha empati relaterad stress orsak, pga att man orkar bara att bry sig om andra till en viss gräns, även om man heter Moder Theresa.

Bakgrund:

Minst 1-2 % av befolkningen riskerar att någon gång under livet utveckla PTSD, antingen som ett övergående tillstånd eller med risk för kronisering.

Såväl svenska som internationella studier talar för att 20-30 % av de som exponeras för ett uttalat trauma kommer att drabbas av traumarelaterad psykisk sjuklighet, oftast i form av PTSD.

Det förändrade samhället med en komplicerad teknologi och ökande befolkningskoncentrationer (såväl i tätorter som i t ex allmänna samfärdsmedel) liksom stora grupper invandrare (ibland med komplexa traumatiska erfarenheter), har medfört en ökande sjuklighet i PTSD.

En förbättrad psykiatrisk diagnostik efter införandet av DSM-systemet och ICD-10 har ökat möjligheterna att urskilja de traumarelaterade psykiska sjukdomstillstånden.

Orsaker:

PTSD är ett av de få psykiatriska sjukdomstillstånden där den utlösande faktorn är helt känd. Detta beror på sättet att definiera PTSD.

Enligt ICD-10:

    * Inklusionskriteriet:
      "Patienten måste ha exponerats för en belastande händelse eller situation (endera kort- eller långvarig) av exceptionellt hotande eller katastrofal natur, som mest troligt skulle orsaka allvarlig stress hos de flesta människor".


Motsvarande kriterium i DSM-IV är betydligt mera sammansatt och medför vissa risker för överinklusion:

    * "Personen skall ha exponerats för en traumatisk händelse med båda följande karaktäristika:
         1. den drabbade skall ha upplevt, bevittnat eller konfronterats med en händelse eller händelser som involverar faktisk eller hotande död eller allvarlig skada, eller ett hot mot den egna eller andras fysiska integritet.
         2. den drabbades reaktion skall karaktäriseras av intensiv rädsla, hjälplöshet eller fasa."


Det har med viss rätt hävdats att en tillräckligt hög intensitet och lång duration vid traumatisering, skulle kunna resultera i PTSD hos de flesta. Det är emellertid påfallande att människor synes ha påfallande effektiva skyddsmekanismer.

Riskfaktorer:

I många studier har man visat att följande faktorer medför en klart ökad risk för utvecklandet av PTSD:

    * exponeringsgraden
    * kön (kvinnor > män)
    * ålder (medelålders: högsta risk)
    * familjestruktur (ensamstående och med minderåriga barn: högsta risk)
    * tidigare psykiska problem (ger vanligen högre risk)
    * utbildningsnivå (lägre utbildning: högre risk)
    * personlighetsstörningsgrad (särskilt jag-svaghet och nedsatt impulskontroll)

Komorbiditet:

Fall med "ren PTSD" är inte vanliga. Ofta måste de komorbida tillstånden först behandlas. Såväl vid individuell traumatisering som vid stora olyckor och katastrofer förekommer en komorbid egentlig depression i upptill 50-60 % av fallen.

Vid traumatisering under krigsförhållanden (soldater som har varit i strid) eller andra grupper med manlig dominans har i flera studier rapporterats alkohol- eller drogberoende i upp till 90 % av fallen.

Även andra sjukdomstillstånd kan uppträda antingen som komorbida tillstånd eller "i stället för" PTSD. Det rör sig i första hand om panikångestsyndrom, generaliserat ångestsyndrom, specifika fobier och depressiva syndrom.

Om patienten också har drabbats av plötslig och oväntad förlust av nära anhörig, bör diagnosen traumatisk sorg övervägas.

Differentialdiagnoser:

Inklusionskriteriet är avgörande för om diagnosen PTSD skall övervägas. Symtomatologin vid andra ångestsjukdomar (som också kan uppträda som komorbida tillstånd) är inte sällan mycket lik bilden vid PTSD.

Andra tillstånd som kan övervägas är

    * akut stressyndrom
    * DESNOS (= "disorder of extreme stress, not otherwise specified")
    * maladaptiv stressreaktion
    * dissociativa tillstånd och bestående personlighetsförändring efter katastrofupplevelse
    * uttalad premorbid personlighetsstörning (med eller utan den mycket ovanliga Münchhausen-symtomatologin)

Källor: http://www.whiplashinfo.se/whiplash/diagnostik/posttraumatisk_stressyndrom.htm

http://www.skane.se/upload/Webbplatser/USIL/Dokument/Division7/VOPsLkr/fvgstresstillstlkr.pdf

Barn som växer upp i missbrukarmiljöer, utsätts får våld, och ser andra bli utsatta för våld. Vill man gärna hjälpa att låssas som att det inte är så. Jag kommer ihåg flertal möten med Socialtjänst, där man var totalt (o)vetande om farsan beteende. Man valde att skuldbelägga mig istället. Jag är ju inte mer speciell än att det är jättevanligt, och har varit dom sista +30 åren så här. 

2006 så Lagstadgade man att:

För att förtydliga socialtjänstens ansvar att tillgodose att dessa barn får
adekvat stöd och hjälp görs ett tillägg i 5 kap. 11 § SoL, den så kallade brottsofferparagrafen:

”Nämnden bör också beakta att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp
av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av
stöd och hjälp.”

Lagändringen träder i kraft den 15 november 2006. Riksdagen har även
beslutat att barn som bevittnat våld som är ägnat att skada barnets trygghet
och tillit i förhållande till en närstående person ska ha rätt till brottsskadeersättning från staten.

Detta har jag funderat mycket över dom sista 2 åren, och har velat stämma skiten ur svenska staten. Men det är ju en önskefantasi att tro, att svenska myndigheter erkänner frivilligt att man har gjort fel.

Det står lite innan också att:

Att bevittna våld behöver inte innebära att barnet är med vid själva våldstillfället utan kan ha en vidare innebörd. Det kan till exempel innebära att barnet kan höra och förstå att våld pågår och att efteråt se tecken på de skador som mamman har fått och avläsa hennes sinnesstämning.

Upplevelsen av att mamma blir slagen kan drabba barn på olika sätt. De
reagerar ofta på samma sätt som barn som själva blivit utsatta för våld. Barn som har bevittnat våld uppvisar dock inte någon gemensam symtombild utan en rad olika symtom. Vanligt är akuta kroppsliga stressreaktioner som magont, sömnsvårigheter, huvudvärk och ätstörningar. De kan få koncentrationssvårigheter men också mer långvariga psykiska problem som depression, ångest, självdestruktivitet och aggressivitet. Symtomen är en signal på att barnet reagerar på sin tillvaro men ger inte information om vilka levnadsomständigheter barnet reagerar på.

Riksdagen beslutade i mars 2006 att anta regeringens proposition om barn
som bevittnat våld. I denna konstateras att det finns ett behov av att förstärka stödet och rättigheterna för barn som bevittnar våld av och mot närstående personer. Barn som på detta sätt drabbas kan ha samma behov av stöd som barn som själva utsätts för våld, det vill säga de skall också betraktas som brottsoffer.

Källa: http://www5.o.lst.se/pdf/rapport200656.pdf

För egen del, så har jag både blivit utsatt, och bevittnat en massa våld. Idag så reagerar jag främst emot hur andra behandlar andra, och jag reagerar emotionellt betydligt svårare att se andra lida, än att bli utsatt för trista grejjer själv.

Bara som en helt hypotetiskt situation. Låt säga att lille Kalle mår dåligt för att hans pappa spöar både han, och hans mamma. Reaktionen, som är normal och väldigt känd av sjukvård och inblandade, är väldigt likt Adhd symtomen, tillsammans med kroppsliga panik ångest reaktioner. Lille Kalle är hyperaktiv, utåtagerande, har svårt med inlärning, koncentration. Har humörväxlingar, trött osv...

Alla som har varit en medmissbrukare, eller känt någon. Vet att familjen gör sitt bästa för att undanhålla hur det verkligen fungerar bakom stängda dörrar. Även om det är uppenbart bland ungarnas vänner m.m Skolpersonal, sociala myndigheter osv vet precis hur det egentligen är. Men alla, inklusive den utsatta föräldern. Låssas som att allt är helt normalt. Man vill inte gärna få den utsatta föräldern att känna sig illa till mods, så man säger inget. Samtidigt som att man är rädd att konfrontera gärningsmannen....

Det är ju lättare att säga att lille Kalle har Adhd, och fortsätta att ljuga till alla om att felet inte ligger hos lille Kalles onskefulla psykopat till farsa. BUP, Skola och Sociala är så så hjälpsamma att hålla liv i denna lögn, och kirrar andra diagnoser som befriar psykopaten helt från ansvar.

Varför nu yrkesverksamma personer som är juridiskt bundna till Barnkonventionen struntar i detta kan man ju undra. Men dom behöver i praktiken inte oroa sig, eller bry sig om lagar och internationella bestämmelser, eller barns rättigheter. Dom kan gå hem kl 17:00 och tänka på sitt, med gott samvete, utan att dom behöver att oroa sig att dom kommer att brinna i helvetet, eftersom Sverige också är en sekulariserad stat, som inte tror på helvetet, eller drabbas och bli ansvariga för försummelse av juridiska förpliktelser. 

Jag tror att det är vanligt att folk hamnar i dessa myndighets positioner, utan att man har planerat det, pga att man måste ha jobb för att betala egen hyra osv, och gör minimum av det man behöver, och bara lyfter lön. Speciellt inom Sociala myndigheter så har jag bara träffat misslyckade kvinnor, som har lagt ner sina drömmar, och bara sitter av tiden för att få lön. Jag har aldrig träffat någon ideologiskt driven person som kämpar för andras rättvisor till varje pris, och skiter i att vara politiskt korrekt.

Barnombudsmannen

Någonstans så känns det säkrast?.. att bara låssas om att föräldrar och myndighets personal sköter allt precis efter bästa förmåga, samt att inget hemskt händer barn i vårat samhälle. Det är nått man kan höra talas om i andra länders massmedier, som definitivt inte försekommer i Sverige.Är det något fel med lillen, så är det hans DNA som det är fel på, vilket är tryggt ansvars befriande, samt så kan man medicinera lillen, så att han inte klagar när han får uppleva terror, så att omgivningen inte behöver se alla tydliga symtom hos han, på att han utsätts för våld han inte klarar av att hantera emotionellt helt själv.

Precis som strutsen som stoppar huvudet i sanden, så verkar många andra göra det också, i tron att det hemska försvinner automatiskt då...

http://info.uu.se/press.nsf/pm/avhandling:.narvarande.id59.html

http://www.fhi.se/sv/Aktuellt/Nyheter/De-glomda-barnen---385-000-har-foraldrar-som-dricker-mycket-alkohol/

http://oru.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:137397

http://www.regionuppsala.se/documents/d883_FoU_stod_rapport_3_09_Trappan.pdf

http://www.esh.se/fileadmin/erstaskondal/Uppsatser/socarb/mag/c_haellberg_mag.pdf

Well min lediga stund är nästan slut. Vilket inte gör någe, för lilleman är världens goaste bäbi pojk, om än himla röjjig lol.

Lite musik m..

Dagdrömmande och fantasifull. Kan man ju bli om man är ett trauma offer som har det som en säkerhetsgrej, att fly från eländet man befinner sig i. Det kommer ju ur kreativitet också, och jag är ganska säker på att jag kan hitta på en saga om vadsomhelst som är latjo.

Jag har redan kokat i hop en omfattande triologi i skallen, som jag har tänkt nån gång att skriva ner. Men jag har planerat att försöka komma mig för att skriva en non-fiction om allt mitt elände som jag har varit med om e sista 37 åren först.

Men i mitt huvud så är det rena Neverland/Fantasyworld i ett lol. En trist grej är en fantasifull person i fel situation/miljö gärna misstas för något diagnos symtom. Och jag har fått svara på ett par frågor -Dagdrömmer du mycket? under åren hos psykiatri. Som att det ska vara ett symtom-kriterium el något dåligt. Bara för att man inte är en vilje o tankelös svensk robot utan kreativitet, så är man inte avvikande. Vilka nötter....

Statistik delen gör att man ser hur vissa hittar hit, om man nu söker på t.ex google.

Det var någon som sökte på novelty seeking och hamnade hos mig, som fick mig att börja klura lite cyniskt om det tillsammans med abc diagnoser.

Jag vet inte direkt vad översättningen till svenska skall vara för att bli korrekt. Men utforskande, letar efter nya utmaningar osv. Efter 2 år av läsande på A*H* bloggar, med folk som tycker det är för utmanande att städa matskåpen. Så undrar jag lite hur man menar. För det är ju en skröna att vuxna m A*H* söker sig hela tiden till nya utmanande uppgifter. Snarare tvärtom om jag skall tro allas bloggar. Tillsammans med många påstående, att man undviker utmaningar och kompicerade uppgifter (som t.ex står med i DSM).

Hur man får ihop novelty seeking och gener assoccierade med detta beteende, och nämna A*H* i samma rad. Det är snarare ett önsketänkande, att om (vane)föreställningen om andra med A*H*, är så att dessa framstår som våghalsiga upptäckare och ifrågasättare, så kan man ju lixom hänga med på ett hörn.

Jag har i praktiken lärt mig att personer som får A*H* diagnos, är allt annan än nyfikna, ifrågasättande, utmanande osv. Däremot så verkar man gilla konservativa och bakåtsträvande uppfattningar, samt har väldiga svårigheter med att assimilera ny kunskap om t.ex abc diagnoser. Många är fortfarande kvar i dom vetenskapligt falsificerade diagnoserna MBD o DAMP som inte existerar idag som diagnos. 

Detta är en psykiskt stressor för mig då. Det irriterar mig väldigt orealisiskt mycket, och jag blir mer el mindre upprörd över hur ovilliga folk är att upptäcka nya saker.

Jag tror att säkert kanske så är det så att många misstar novelty seeking för utåtaggerande beteende här in sweden? Men så är det lixom inte.....

Det är inlägg som tar upp just detta, som jag ska försöka vårstäda bort.

Jag anser mig vara väldigt utforskande, ifrågasättande och undrar om allt i universum och kommer inte att vara nöjd med det jag vet, förräns jag vet allt, eller är död. Men samtidigt så behöver man inte kasta sig över ett stup och sky-dive för att vara novelty seeking. Jag är en teoretiker, som letar efter utmaningar på andra sätt än att bete mig idiotiskt och vara självdestruktiv för nån dopamin kick..  

Har ett par timmar ledigt från junior, så lite blir det gjort. Rensade ur lite i presentationen, som är/var hopplöst lång lol. 

Sällskap av lilla söta..

...Avril, som tydligen ska el har skillt sig, så man kanske har en chans lol..