I en perfekt värld så skulle våra lagar och etiska riktlinjer vara ett stort stöd för hur vi ska umgås emot varandra. Där man ansträngde sig för att följa dessa när det gäller kontakt och bemötande av sin omgivning.

Principerna för Läraryrkes etikiska regelverk. Dessa låter väldigt fantastisk rent rättsfilosofiskt. Om nu lärare och vuxna följer dessa riktlinjer är ju en annan fråga.

En av få orsaker som faktiskt får t.ex Rektorer att för en gångs följa dessa, där elevens rättsäkerhet är i centrum. Är när man förklarar att om denne inte följer dessa, så blir det konsekvenser av socialt status förlust som verkar vara det enda så ger resultat. Att kolleger, vänner och familj får veta att man skiter i barns rättigheter, brukar få dom att tänka till. Inte av den orsak som man önskar kanske. Som empati, sympati, en känsla av rättvisa osv...

Att kämpa för rättvisa är otroligt krävande för alla, och det är väl där problemet ligger. Inte för att folk egentligen skiter i det. Personal som jobbar med andra nöts ner successivt med tiden, tills dom inte orkar att bry sig, eller kämpa för andra.

Hela vårat samhälle verkar vara utformat för att göra folk utbrända emotionellt och avtrubbade.

Det är bara deprimerande tragiskt att det är som det är idag med mycket....