Efter alla år med mig själv, samt dom sista årens kontakt med personer som fungerar likadant, samt allt skit som jag har läst in. Jag vet att det är mycket man inte ens vill prata med psykiatri om, av sina egenheter. Barn kan definitivt inte förklara sin situation, utan det speglas i deras beteende väldigt tydligt om man vill se det. Om nu vuxna skulle välja att veta vad detta beteende, och personens dagliga funktion betyder, så skulle man ju vara tvungen att rent moraliskt ingripa på ett annat sätt än vad man gör.

Idag så veta jag att den grupp av människor som har alla symtom som misstas smidigt nog för Adhd el liknande. Med det är det inte sagt att alla som har adhd är traumatiserade m felaktig diagnos. Däremot så finns det en hel del personer med Dissociativa störning, som misstas för Adhd istället. Den här gruppen är den, som undertrycker allt, absolut mest, och reagerar minst sagt jobbigt om man ens går i närheten av den korrekta orsaken för deras dåligmående. 

Dom här människorna går inte att nå fram till, för dom klamrar sig fast vid tryggheten att dom har Adhd, så att dom kan fortsätta med vad alla av oss gör. Att undvika till varje pris hur man fungerar i vardag, varför man gör det, och ens tänka på orsaken. Det är inte deras fel att dom gör det. Däremot är det psykiatrin och myndigheters fel som har kontakt med dom. Dom sätter dessa människors liv på paus, och låter dom fortsätta att förneka, och är ytterst hjälpsamma att se till att man inte kommer i närheten att ens börja bearbeta och förstå varför man fungerar som man gör.   

Emellanåt så dyker konspirations teoretikern upp i mig, med befog många gånger, där jag ställer mig frågor som att.

Nu idag när jag har lämnat alla emotionella tics o tvångsmässigt beteende, som Adhd diagnosen orsakade för mig dom sista åren, och jag kan gå vidare, med att göra det jag hade tänkt med allt skrivande.

Jag vet fortfarande inte om det är så att tack vare: Personer som inte fungerar som jag o mina hyper kolleger, missar en inblick som dom förhoppningsvis aldrig kommer att få heller, men det inkluderar psykiatriker och psykiatri personal. Det enda som dom har att gå på är ens synliga beteende, och det man säger. Det man säger är en selektiv utvald del av det man kan, där "undvikande" är huvudfaktor till att det kanske inte blir så mycket.

Eller om psykiatri vet exakt hur det är, hur man reagerar med sitt beteende, egenskaper etc. Och provocerar ett ännu mer destinkt trauma beteende, så att individen ska hjälpas på traven att bearbeta sin situation och självläka (som istortsätt är enda möjligheten att bli bättre idag). Vilket skulle vara ganska så genialiskt humanistiskt. Men det tror inte jag överhvudtaget.

Helst så skulle jag ha gått in på psykiatri 2002 och sagt. Hej jag är ett traumatiserat brottsoffer. Jag mår dåligt, och upplever att jag har Kronisk stress (ptsd), tillsammans med peakar av Akuts stress (panik ångest). Tillsammans med att man kunde/kan iakta mitt reaktiva beteende (flackar m blicken och kollar hela omgivningen konstans), mina emotionella reaktioner emot den jag pratar med, eller befinner sig i samma rum. Samt min överdrivna "Sartle respons" för all rörelse o ljud intryck.

Då ska man automatiskt veta att jag har med största sannolikt sätt reagerat med 1 av 3 trauma grupper av problem och symtom. Utan att man behöver plåga mig vidare, med en massa skit tester, idiot frågor och skit diagnoser som ställs baserad på vilket piller som "poppar" upp i minnet först.

Att psykiatrin säger att barn/vuxna med Adhd behöver en strukturerad vardag, fasta tider och rutiner för att fungera.

Har det en underliggande orsak till att man är medveten att man vet att människor bearbetar trauma på specifika sätt? Så att man försöker att uppmuntra kroppens naturliga undermedvetna beteende för att minska reaktionerna av kronisk stress/panik ångest?

1. recurrent and intrusive distressing recollections of the event, including images, thoughts, or perceptions. Note: In young children, repetitive play may occur in which themes or aspects of the trauma are expressed.

Det här är inget en person i min situation någonsin egentligen vill prata om, vilket resulteras i att det missas av psykiatri, som väljer att inte veta om att; jag kommer inte att beskriva detta beteende frivilligt, eller ens framställa det som ett "Stressor minskande beteende". Eller ens erkänna det för mig själv många gånger.

Jag är medveten om vart minsta sandkorn i min bostad är idag. Om nån flyttar runt på grejjer, sandkorn eller det som ska vara på den plats jag vet att det är på. Som beror på mitt extremt reaktiva beteende, där jag har maximal undermedveten koll på allt omkring mig. Så resulterar det i en extrem över reaktion från mig. För mig att leva tillsammans med någon som flyttar runt allt (städar och organiserar) är rena terrorn. Vilket har gjort att jag successivt har mått sämre och sämre utan att jag har förstått orsak.

Om jag inte är hemma på morgonen för att köra mitt program (fasta rutiner), så byggs akut stressen upp och jag får mer o mer ett hyperaktivt beteende. Det slutar med en känsla av att man vill kasta sig ut genom ett fönster/balkong för att det går snabbare ut genom fönstret än att använda trapporna för att ta sig hemmåt. Inte för att man är självdestruktiv.

Stressminskande rytiner man har kan vara allt möjligt, vilket ofta är motoriska rörelser. Att gå runt t.ex Att jag inte sitter still av och till, är stress-tics, som resulterar i bättre koncentration samtidigt. 

Morgon och dags rutiner som jag har i en vissa kronologisk följd, kallas för vardagliga saker som alla gör. Idag så håller sig mina stress minskande tics inom ramen för normalt. Men effekten utan dom är onormal, och svår att relatera till att man inte har gjord sina vardagliga stress tics grejjer, andra kallar för att koka kaffe etc...

Psykiatrin vill gärna pracka på en ett nytt stress tics mönster (skapa rutiner), vilket jag inte vet om det fungerar för andra som mig, men vad säga. Om det inte är just ens egna naturliga stress tics så vet jag inte i vilken utsträckning är stress minskande, och inte tvärtom bara. Om man förklarar det på deras sätt, så känns det logiskt men. Förklarar man på riktigt sätt, hur det blir in min situation, så känns det konstigt att pracka på mig mera tvångsmässigt beteende?

Menar dom: Är du deprimerad så är det nyttigt att bli extra deppig? Vilket är jäkla pseudovetenskaligt homeopati gojja tycker jag...

Att jag fungerar som jag gör, beror både på hur jag fungerar rent biologiskt och organiserar hela min tillvaro på ett visst sätt. Tillsammans med att detta påverkas negativt av stress tics som andra kallar för rutiner. Jag skulle hellre se att man försöker uppmuntra att man har mindre stress tics.

Skolfront gjorde ett repotage om Särbegåvade kids (intelligenta).

http://www.ur.se/Global/Templates/Asx.aspx?ProductID=156079

Bemötandet som man får är att folk måste hävda sig emot en, dom blir frustrerade av att dom inte förstår vad man pratar om, eller säger. Kort o gott så blir man bemött på ett väldigt jobbigt sätt. Som gör att man tillslut bara ger upp att ens försöka att ha umgänge. Oförståelse, mobning, utanförskap m.m

Samt att psykiatrin gärna diagnostiserar det med nått dom förstår baserad på alla tester dom gör. Abc diagnos, som känns mindre hotande. Man upplevs som arrogant för att man fungerar annorlunda än dom själva. Och man blir uteslutande den som ska anpassa sig. 

Inte prata för fort, inte prata om mer än en sak, inte prata om advancerade saker, inte ifrågasätta andra, och rätta dom. 

När man hamnar hos psykiatri, som en clevver person, och traumatiserad av varierande orsak, som resulterar i nedsatt kognitiv funktion när det gäller koncentration-minne för vissa saker. Så får man (som jag hörde idag), få höra att det är avvikande att inte komma ihåg din födelsedag, så att du blir ledsen. Det här att man har minnet fullt av en massa användbar kunskap känns så skrämmande av andra, så att man måste säga till mig o mina hyperkolleger att det är fel på oss för att vi inte är "efterblivna"?

Jag har sagt tidigare några gånger att IQ är otroligt viktigt för psykiatri. Är man smart/intelligent. Så är felet ens eget, och man ska lära sig att uppföra sig ointelligentare?!

Idag så umgås jag bara med vänner/familj som är som jag. Den enda gång som andra vill umgås med mig annars, är när dom vill få ett ensidigt utbyte av umgänget till deras favör.

I Jante sverige där alla smarta, är psykiskt sjuka, för det är enda sättet att känna att man har ett övertag emot oss. Jag fattar inte, jag håller inte på att tävla emot andra, framställer mig medvetet på ett överlägset sätt. Istället försöker göra mig till en liten mus istället som inte är hotfull på något sätt.

Jag mår mest dåligt för mina kids, och vet hur dom kommer att ha det framledes. Jag har alltid försökt att kompensera dåligmående hos dom, från andras bemötande emot dom. Genom att lägga över felet på rätt ställe. Det är inte oss det är fel på..... Hur man än försöker så är det väldigt mycket Vi och Dom, där man blir utträngd eftersom man är ett hot emot andras självbild. 

Efter allt som jag har blivit utsatt för genom åren, så har jag tappat tålamod och lust att ens försöka att fungera tillsammans med andra som inte fungerar som jag. Att jag kallar dom för "100-klubben", handlar inget om intelligens, utan sättet dom behandlar och bemöter andra på. Vilket är en nickname som är milt emot samhällets nickname på mig. NPF, som är ett jäkla skämt.

Samtidigt som man försöker att pracka på deras IQ befriade abc-stämplar på mina förebilder som Einstein, Newton, Galileo, John Dobson m.m

Idag så känner jag verkligen att dom har smutsat ner mitt medvetande med sina kategoriserade stämplingar på sådant som dom inte förstår, och vill ta ner till sin egen nivå.

Ingen frågar någonsin hur vi reagerar känslomässigt av bemötandet vi får...

Idag så umgås jag i en utanförskaps grupp som m högre IQ än 95% av befolkningen. Dom är de mest omtänksamma, givmilda o generösa människor som jag någonsin har träffat. Dom bemöter mig med stor respekt och förståelse för mina egenheter, vilket jag returnerar på samma sätt. Det gör otroligt mycket att man får ett intelektuellt utbyte, från personer som inte vill ha något annat än ens umgänge, som inte känner sig hotade, och som man bara kan titta på för att dom ska förstå vad man menar..