Jag ska bumpa fram detta inlägg, eftersom jag har fått veta Ptsd antal i Sverige.

Skam den som ger sig. Jag visste att det fanns väldigt exakta siffror med antal personer som hamnar i F90.0 gruppen. Håll till godo..

Huvud el bidiagnos F90.0: 60871

Endast Huvuddiagnos F90.0:  32030

Totalt: 92901 personer.

Det här antalet är ju högre, men F90 diagnos ställdes knappt innan år 1998. Total antal ligger under 150-200.000

F98.8 diangosen, har jag felaktigt misstagit som Adhd tidigare (tillsammans med andra hehe), men det stämmer ju inte. Det är en symtom komplement diagnos, som tar upp problem som startat i barn el ungdomsår.

Psykiatrin slarvar ju med att skicka in patient antal, även om dom idag är väldigt mycket bättre. Totalt så är det ett påslag på ca 15-30%. Men det resulterar inte mer än 150.000 patienter sen 1998 med Adhd diagnos.

Av det antalet så tror man att ca 30% är Ptsd patienter (och alla andra grupper som får fel är säkert medräknade här) som är fel diagnostiserade med Adhd istället (som jag själv har varit i +3år). Det är självklart omöjligt att veta exakt antal fel diagnostiserade, om man inte går igenom var o en av patienterna som fått diagnos. 30% är en höftad siffra, som kan vara lägre, men osannolikt högre tror jag. Så klumpiga är dom ju inte lol.

Jag har samma siffror mellan 2002-2008 av Ptsd patienter, som hamnar på ca 45.000 individer + bortfallet på ca 15-30%.

Om jag skulle få tillbaka mina traumatiserade hyperkolleger, så blir det ju realistiska siffror för båda grupper, och man skulle kunna be massmedia att dra åt helvete med sina lögner.

Idag så här i efterhand så fattar jag varför det har skurit sig med en viss del av akronym diagnostiserade personer. Man har inte snackat på samma nivå och missförstått varandra. Jag har inte känt mig hemma med Abc gänget, och trivs bäst med mina dissociativa kolleger.   

Jag vill ju gärna ha tillbaka våra bortsprugna kolleger då, så att vi kan hjälpas åt med våran gojja ju. 

Det här att det är en väldigt stor grupp med folk som man missar att uppmärksamma köper jag inte riktigt. Man orkar själv en viss bit, innan man krashar. Alla av oss har nog erfarenhet av BUP el annan liknande psykiatri, så för att missa oss, så måste man ju vara blind av någon orsak, som kan bero på en massa orsaker då. Jag tippar mer att vi döljs i andra diagnoser tyvärr, som inte hjälper oss mycket, eller skadar oss ännu mer.

När jag var i min ungdom så fanns ett program som hette Twighlight zone, som var en skräckserie, där personer hamnade i alternativa verkligheter.

Lite så är det så det känns för mig. Fan asså, jag har verkligen hamnat i fel verklighet. Som man behandlar folk, och speciellt er tjejisar. Jag är helt????? Ska det vara så här????

Jag gillar dom flesta kvinnor (förutom den grupp av bittra häxor som är likadana som gubbarna, och hatar allt o alla, blä...),

...även när ni tjejisar är besvärliga så gillar jag er oftast lol (Besvärligt är ju subjektivt också, eftersom jag oftast inte tycker att ni är värst krångliga och fattar varför ni är ilskna ibland).

Alla dom här toppen grabbisarna som verkligen gillar er, får man ju sällan höra om heller, vilket är trist. Får man bara höra och se det dåliga, så finns det ingen motpol till alla puckon heller.

Min dröm är iallafall att göra ett otroligt kul sociologiskt experiment i global magnitud. Hur skulle det gå om alla kvinnor bara lessna och strejkade i 3 månader över hela jorden samtidigt??? Kan nog lova att det skulle få effekt... Ni klarar ju svält i 3 månader, i gämförelse till män, som klarar 3 veckor (vilka tunnisar vi är hehe).

Jag som funkar på mitt sätt, känner mig korkad när jag säger vissa självklara grejjer. Samtidigt så har jag lärt mig att det är ingen idé att säga nått till vissa.

Det känns så jäkla dumt att det är som det är fortfarande. Fan va kul man skulle kunna ha, och må himla bra, om alla var lite omtänksamma.

Well well...

Jag har tidigare gjort försök att korrektur läsa det jag skriver och editera innehållet så att det blir vettigt, på det sätt jag har tänkt, plus att gramatiken blir vettigt (jag vill helst skriva svenska baklänges lol, och vad det beror på skyller jag på att mitt latenta språkträd är egentligen finsk-ugriskt, men det är ju bara skyll haha). Sanningen är att jag tidigare alltid har skrivit på engelska, så det var en himla omställning, plus att jag har inte gått en dag på Svenska lektion lol, mer än absolut mest basik som man kan lära sig.

Men det är lite det som är orsaken till att jag har klurat på att låsa bloggen ett tag, och sen rensa ut tills jag är nöjd, men fan jag vet inte, egentligen så tror jag inte att nån läser.

Men idag så känner jag mig lite mindre ilsken och jag har fått ur mig den mesta frustruation om att det är så tokigt det är i vissa fall.

För att hoppa lite...

År som börjar katastrofalt för mig, tenderar att blir otroligt bra, och jag hoppas att tidigare års trend håller i sig. Jag mådde så jäkla bra förra året i Feb, innan det small till och vart total katastrof med det mesta lol, även om det inte bara var dåligt.

Nu när allt verkar gå åt rätt håll, så vill jag inte gräva ner mig i trista resonemang och gammal skit. Dela med mig av det jag vet, till personer som lyssnar, for sure, för varför skulle jag ha samlat på mig allt jag har gjort kunskapsmässigt annars?

Jag tror jag bara ska gå igenom alles, och låsa vissa inlägg, för om jag börjar kolla på dom, så slutar dom dubbelt så långa istället.

En stor orsak till att jag har skrivit en massa om just en massa, är för att det är lättare för mig att se mina egna funderingar, eftersom jag är då visuellt orienterad i rumtiden lol.

Jag har velat hjälpa mig själv, samt 5 personer (har blivit 5 totalt nu i år) jag känner som säkerligen har varit med om liknande jag har varit, och ett par av dom, värre. Det är ju en bonus ifall någon annan blir klokare av allt jag skriver, med det är ju svårt att veta för mig.

Det man har tagit från oss är väl hoppet, åtminstone försökt. Det är ju gemensamt för oss alla att man undermedvetet automatiskt tror att allt ska gå åt helvete, att det inte blir bättre, att jorden går under om ca 1 sekund.

Det är väl det, som jag vill ge tillbaka till folk i min situation, mig själv, och familj o vänner. Att man är allmänt panik ångest aktig, och lustigt på mer än ett sätt, går ju att leva med, även om man vill begränsa det i största möjliga utsträckning.

I längden så blir det svårt, åtminstone för mig att umgås med andra personer som inte fungerar som en själv. Vad ska man säga till dom, när dom frågar -Hur har du haft det? Jag vet direkt hur dom reagerar emotionellt om jag är ärlig och uppriktig... Samtidigt så vill jag inte få andra att medvetet må dåligt ju, så man slingrar sig ofta. -Väldigt intensivt!!??

Värst är ju om nån frågar, och man är uppriktig, och dom ska allt börja tävla om elände, och ska kontra med sitt... Det är lugnt, du vinner. För grejjen är inte hur många tillfällen, hur mycket elände det har varit.

Utan hur individen har upplevt och hantera det. En person, som har blivit utsatt för något, kan upplevt det som obeskrivligt hemskt. Medans en annan inte har upplevt det som lika hemskt.

Kan man inte bara komma överens om att vi har varit med om trista grejjer, och så är det bra med det.

Well well, för egen del så hoppas jag att det finns framtidsmöjligheter som inte är så dystra idag.

När man hänger upp sig på grejjer, och ältar det förflutna, så är det ju svårt att gå vidare med livet. Nånstans så känns det som ett avslutat trist kapittel med abc diagnoser hit och dit. Helst så skulle jag vara totalt ovetande om vad det är egentligen, och skulle lätt kunnat vara utan en massa grejjer dom sista 3.5 åren, även om det kanske har varit behövligt på någon underliggande orsak.

Jag funderar på att låsa bloggen en stund, men har inte bestämt mig ännu. Jag märker ju själv att jag har väldans svårt att inte halka in på negativa grejjer, som jag egentligen kan vara utan.

Jag har fått mina svar, och fattar på samma gång att dom flesta vill ha det på det vis det är idag. För egen del så har jag hoppar av abc tåget helt, och jag har tagit ett annat tåg nu då...

Verkligheten kan ju beskrivas på ett väldigt subjektivt och partiskt sätt.

Nu när jag börjar landa i den nya situation jag har hamnat i, så ar det resulterat i att en massa underliggande press har försvunnit. Saker o ting har fallit på plats. Väldigt avslappnad som gör att man inte kommer sig för med t.ex bloggen.

Med korrekt vetenskaplig term, på min orsaksbakgrund, så har det resulterar i en latjo o positiv domino effekt. Idag så fattar jag hur destruktiv Adhd diagnosen har varit för mig. Ställer man mig inför ett olösligt problem som jag har svårt att acceptera, så skär hela maskineriet ihop.

Jag tänker inte ens ta ställning längre med abc diagnoser. Men...

Jag träffade en politiskt aktiv man, som hade Adhd diagnos. Han var gammal amfetamin missbrukare, och knapprade en massa Ritalina idag, och var allmänt koko i huvudet. Han gick på och svamlade om att hans IQ var 65, vilket om det stämde, skulle ha gjort han till ett dreglande kolli typ. Samt så sa han att han hade avklarade universitets studier vilket säger mig att han måste rent praktiskt ha +115 IQ. När han delade med sig om att han var en våldtäktsman så tyckte jag att det kanske inte var så givande att snacka med han. För han så blir det ju samvetsmässigt himla nice att skylla sitt destruktiva beteende på ett genetiskt fel ingen rår för...

En av mina trauma kolleger, som samtidigt är lika clevver som jag. Kunde få en Adhd diagnos om han ville, över telefon. Inte så att dom hade gjort en korrekt anemi undersökning som stödde sig emperisk forskning. Utan baserat på vad patienten hade lust att få för självdiagnostiserad diagnos.....

Det känns tryggt med en sådan hög expertis och kunskap här i Katrineholm. Om du vill ha en Abc diagnos här, så baseras det på om du har lust att få en.

Jag har inte trott tidigare att det kan vara på det här viset?? Och har svårt att greppa det. Är lixom bara att släppa det och gå vidare...

Jag har hittat en liten "brotts offer" community som är väldigt givande och lärorik, med personer som har varit med om mycket, som är fantastiska som människor. Även om jag rekomenderar den varmt så vill jag inte länka över till den här.

Även om det är turbulent rent emotionellt med att ha fått en Ptsd diagnos plus livslång ekonomisk kompensation för allt man har blivit utsatt för. Så är jag väldans lättad, Samt så har det blivit så att mycket har hamnat i rätt perspektiv.

Well well, får se vart allt leder till...

En himla bra låt m en himla duktig sångerska. Låt titeln är himla "huvudet på spiken" tycker jag.

I en perfekt värld så skulle våra lagar och etiska riktlinjer vara ett stort stöd för hur vi ska umgås emot varandra. Där man ansträngde sig för att följa dessa när det gäller kontakt och bemötande av sin omgivning.

Principerna för Läraryrkes etikiska regelverk. Dessa låter väldigt fantastisk rent rättsfilosofiskt. Om nu lärare och vuxna följer dessa riktlinjer är ju en annan fråga.

En av få orsaker som faktiskt får t.ex Rektorer att för en gångs följa dessa, där elevens rättsäkerhet är i centrum. Är när man förklarar att om denne inte följer dessa, så blir det konsekvenser av socialt status förlust som verkar vara det enda så ger resultat. Att kolleger, vänner och familj får veta att man skiter i barns rättigheter, brukar få dom att tänka till. Inte av den orsak som man önskar kanske. Som empati, sympati, en känsla av rättvisa osv...

Att kämpa för rättvisa är otroligt krävande för alla, och det är väl där problemet ligger. Inte för att folk egentligen skiter i det. Personal som jobbar med andra nöts ner successivt med tiden, tills dom inte orkar att bry sig, eller kämpa för andra.

Hela vårat samhälle verkar vara utformat för att göra folk utbrända emotionellt och avtrubbade.

Det är bara deprimerande tragiskt att det är som det är idag med mycket....