Nu så här i efterhand så vet jag idag inte hur jag ska ställa mig till allt. Som vanligt så finns det inte mycket att kanalisera frustruation, ilska, besvikenhet m.m, emot.

Jag är van idag att allt låter initialt så otroligt hoppfullt och positivt, för att senare bytas ut med en axel ryckning, och ingenting som händer. Idag så krävs så otroligt mycket mer... Mer av det mesta...

Om man ser det krast och objektivt så. Nu har man harvat igenom en hel del personliga uppfattning, som har lett till diverse diagnos bedömningar. Om dom tidigare har varit partiska bedömningar, vad säger att det inte är så denna gång...

Idag så verkar diagnoser vara likställt med behovet och önskan av en sjukskrivning/sjukpension.

För egen del så vet jag att dom flesta går till sjukvården, för att få just sjukvård. Ofta så händer inte så mycket, och resultatet leder till långvariga sjukskrivningar, och förvirrade bedömningar och behandlingar som är mer el mindre misslyckade.

Men i praktiken så går man till sjukan, av samma orsak som man tar bilen till mekanikern. För att laga bilen, och inte för att få höra att den inte orkar köra mer, och det enda man kan göra är att ställa av den, i ett långtids garage.

Man vill ju inte höra att saker o ting är kroniskt, om man har intresse av att få ta del av sjukvård. För dom som verkligen bara är ute efter att bli avställda i ett garage, så har dom säkert sina skäl. Men jag tror att folk har svårt att föreställa sig att dom är så slut, att det är förbi hopp att göra något, även om man eftersom blir mer realistiskt.

Med dagens teknik och sjukvård så är det realistiskt att påstå att det enda man vet om min situation är att den är just permanent. F-Kassan går efter Socialstyrelsens rekomendationer och sammanställningar. Och dom kör väl på den hoppfulla linjen, att det inte är permanent för min del, vilket i sig är det jag vill höra, men inte tror mycket på idag.

Forskning lär sig nya mirakulösa saker om kroppen och hjärnan varje år, och har man tur, så inkluderas ens egna problem, i dessa upptäkter.

I teorin, så vet man vad det är för fel med amygdala, hippocampus o hypotalamus, det autonoma nervsystemet m.m Man vet i teorin vad man borde kunna tänka sig göra. Precis som man teoretiskt vet att man kan åka i ljushastighet, men inte har teknik för det.

Grejjen är ju i praktiken så att jag har ju tagit mig en bra bit själv. Tillsammans med att jag nu helt plötsligt har en lite ljusare situation med sjukvården.

Vem vet egentligen. Om ca 2 år, så kanske jag är permanent i toppform, där man har löst min överdrivna akuta stress reaktion på vardagliga saker, tillsammans med en massa annat somatiskt skit.

Jag vet inte hur jag ska ta ställning till det rätts-filosofiska dilemma jag är i heller. Jag vet ju vart skiftet i mitt liv är, i vilken ca ålder, plus-minus ett par månader. I 9 års ålder, när jag började regera på det sätt jag har gjort sedan dess, på triviala saker, och större händelser som har format och förstört så mycket. Innan dess, så var jag en liten nörd i mängden, som var precis som alla andra, och efter....

Jag har ju inga större förhoppningar på att få upprättelse eftersom folk blir utsatta för så otroligt mycket, utan att det blir konsekvenser för nån. Att tro något annat, är ju bara självförnekelse. Det är ju bara svårt att hantera denna trista insikt. Att det bara är bortkastad tid att prata om "rättvisa" och sånt som säger sig självt.

Det är ju omöjligt att spekulera hur mitt liv skulle ha varit dom sista 28 åren, så hur ska man kunna avgöra nån förlust? På samma gång, så hade jag lika gärna kunnat blivit mördad i 9 års ålder, vilket uppenbart skulle ha indikerat nån form av förlust, åtminstone för min egen del.

Om man ska börja peka på dom som har felat, vart ska man börja? Sen så är det ju så enkelt att det man har tagit ifrån mig, kan man aldrig ge tillbaka. Så enda sättet att väga upp min förlust, är med någon annans förlust. Men det leder ju inte till något vettigt endå.