2004 så hade jag en relativt neutral bild av psykologer och psykiatriker. Även om jag var mistänksam emot dem, så var jag beredd att ge dom en chans. Min korkade idé att låta dom diagnostisera mig efter deras förstånd o kunskap, utan att lägga mig i har ju uppenbarligen inte fungerat, så här i efterskott av bättre vetande. Hur som helst...

"Psykiatrins" bild av mig dom 2 första åren jag hade kontakt med dem. Innan Adhd diagnosen.

En gentleman (vilket måste vara så pass positivt det kan vara?). Klar och orienterad, Glättig samtalston. Ger god formell o emotionell kontakt. Neutral grundstämning. Konsentrerad och svarar adekvat på samtliga frågor. Inget psykotiskt etc etc

Vikten låg då vid min uppväxt, olust inför okända miljöer och människor som missbedömdes som "social fobi", men det är lite mitt eget fel pga dåligt förklarat.

Det här utvecklades till "uppmärksamhets störning utan hyperaktivet" tillsammans med social fobi. Vilket i praktiken stämmer om man inte klyver hår. 

Idag så förklarar jag min sociala situation lite mer utförligt vilket gör att man kanske kan precisera det lite. Jag väljer att inte umgås med många, pga att det ger mig akut stress som är ytterst otrevlig. Jag gillar folk i största allmänhet väldigt mycket, men av självbevarelsedrift så undviker jag folk vanligtvis, även om jag är översocial normalt.

Det här med uppmärksamheten, som har varit av yttersta vikt och fokus för psykiatri, har jag aldrig upplevt som ett problem. Men självklart så har minne m.m, varit nedsatt pga stress tidigare. 

Till psykiatri så har jag förklarat utförligt att jag har problem med vissa personlighets typer. Personer som är egoistiska, självcentrerade och empatilösa....

Med tiden så råkar man givetvis ut för personer som fungera på det sätt, som skär sg med min personlighet. Dessa personer har givetvis fått säga sitt i mina journaler. Så från att jag har fått bedömningen ovan, så har det svängt, delvis på att jag successivt har tappat tålamodet med åren, samt mött träskallar inom psykiatrin. Samma person, som tidigare var en "gentleman" utan hyperaktivitet, vart snabbt en besvärlig person, som har tendenser av dom flesta psykiatri diagnoser.

Givetvis så fungerar jag likadant idag som under 2004-5, även om jag har mindre respekt och tolamåd med psykiatri personal.

Ena sidan, påvisar en medelhög intelligens, social förmåga, ingen hyperaktivitet m.m För att sedan vända som dag och natt. Helt plötsligt så infriar jag alla löften om hur man fungerar som person med Adhd, och andra psykiatri diagnoser.

Det står vid ett par tillfällen att jag har rätt i min kritik, men samtidgt så sopas dset under mattan, som att det är fel på mig. Smidigt...

Om man nu hade skippat alla tester, tillsammans med att man hade behållt personalen jag träffade under de 2 första åren, så hade jag haft en helt annan bedömning och diagnos än adHd. 

Detta att jag efter flera år, har tappat tålamodet för dom, är tydligen onormalt. För om man inte har tålamod i åratal för idiotier, så är man psykotiskt med en massa psykiatri diagnoser.

Vad det nu är, som orsakar en sådan personlighetsändring på bara 6 månader vet jag inte mer. Än att man kan ana att folk man träffar upplever en lite olika.

Litet svar till Tristessa

Vid Ptsd så vet man att det leder till en massa följdsjukdomar som hjärt-kärl problem, autoimmuna sjukdomar, cancer och en massa annat trist.

Min erfarenhet är att man inte hajjar sambandet mellan ptsd och somatiska grejjer, även om det är fastställt vetenskapligt, så att sjukvården ska vara otroligt medvetna om sambandet. Man får bråka en hel del utan tvekan, men nånstans så måste dom ju ta hand om allt skit man har tycker man.