1989, 1999 och 2009 har varit 3 händelserika år som har påverkat mig mycket.Jag har inte tänkt på dessa samband förräns nu i dagarna. Så här i efterhand så var det väl år med mycket turbulens.

1989 var mitt första år som skolplikten hade försvunnit för mig, och jag var fri från skola och sociala myndigheters grepp om mig. Jag lovade mig själv då att jag aldrig skulle utsätta mig för en liknande situation, där jag tvingades in i en miljö som jag själv inte ville vara i. Det höll ju inte länge, utan det spårade ut direkt i en rad av problem. Jag började umgås socialt på ett nytt sätt med "vuxna", inne på nattklubbar i Stockholm, även om det var relativt mycket drickande så var det inom svenska ramar. Jag träffade en otrolig flicka som jag fortfarande tänker på idag, och undrar hur det har gått för henne.

1999 så slutade jag på sista jobbet med dunder och brak, och det var premiär året för amfetamin för mig. Det tog ca 1.5 år till innan jag satte igång ordentligt. 

2009 var det år som jag förväntade mig att det skulle gå otroligt annorlunda än det gjorde. Någonstans i februari så bestämde jag mig för att det kvittar om jag är skötsam eller inte, så jag har partaj'at allt för mycket i år, vilket har varit himla nice, även om det inte varit ekonomiskt klokt.

Gemensamma tråden är väl "stora förändringar", både i tänkande och rent praktiskt.

Även om mitt eget nyår är 1'a april, där jag är inne nu på år 2 efter min separation. Så är det ju nyår rent praktiskt kalendermässigt nu idag.

Det här med själva bloggandet har ju fungerat som en själv terapi som har tvingat mig att ta tag i en massa emotionella saker, där jag säkert har hängt ut mig själv på ett blottande sätt, lite förmycket för min egen del. Jag är otroligt reserverad och tillbakadragen emotionellt med privata saker, även om jag är väldigt socialt i allmänhet. Jag är glad att dom andra bloggarna är deletade idag lol. Jag tog bort min presentation pga detta skäl. Jag känner att jag har delat med av mig själv ett steg för mycket.

Idag när jag hör folk säga att dom har ditt o datt Abc diagnoser så reagerar jag instinktivt med skeptisism, där jag upplever att dom inte förstår vad det är dom påstår att dom lider av. Om det nu stämmer eller inte hör inte hit, kvittar ju för både dem och mig egentligen. Men tack vare att man kanaliserar alla sina problem i ett litet abc prisma, som man hoppas ge en alla svar man behöver. Har fått mig att inse att hela abc-diagnos soppan inte kommer att ge mig något annat är problem. För mig känns det som en ologiskt och abstrakt förhoppning av folk som vill laga ett totalt motor-haveri genom att byta en glödlampa i framlycktan, i förhoppning om att motorn ska börja fungera igen?! 

Jag har trott att folk är intresserade av att få igång motorn igen, så att dom kan fortsätta i livet. Men en insikt som har förvånat mig är att, folk är nöjda med att sitta vid vägkanten, vilket är helt ok för mig. Dom flesta av dessa människor har faktiskt gjort sig förtjänta av att kasta in handduken, efter allt dom gått igenom. Om dom nu inte vill fortsätta så...

Jag har lagat min motor, och tagit mig till en lite vägkant vid en snålt trafikerad småväg, som jag själv har valt, och inte tvingats att stanna vid pga motorhaveri (utbrändhet, stress etc).

Folk söker trygghet i tillvaron, och dom finner trygghet i att må dåligt som dom har gjort hela sina liv. Ångest, depressioner och elände blir ju tillslut helt naturligt för folk. Det är överdrivet att påstå att folk aktivt väljer att må dåligt. Det tragiska är väl att det ger en falsk trygghetskänsla som gör att man kanske undviker att titta på dom faktiska och konkreta problemen. Men whatever...

90, 00 och 10 lär vara årtal där jag har isolerat mig från omgivningen, för att sedan fungera lite annorlunda efter.

Idag så vet jag vad abc diagnoser är, vad som är dom flesta orsaker till dem, och på vilket sätt det delvis påverkar en i vardagen. Nästa års-skifte så räknar jag med att ha lagt allt detta bakom mig i glömska. Jag har vunnit för egen del på de sätt jag har velat och sökt.

Hur det nu blir med allt, samt vad jag får för ny diagnos akronym får jag veta inom några veckor. För egen sinnes-ro så vill jag definitivt inte ha en abc diagnos.

Jag har sökt ett erkännande av det som representerar dem, som har ställt till ett helvete för mig. Vilket jag väl får nu inofficiellt. Det enda som jag vill är att bli lämnad ifred, och ha en möjlighet att undvika en stor del av populationen, vars beteenden emot sig själva och andra hemsöker och plågar mig.

Jag har förstått att folk inte vill veta vad det riktiga problemen är, utan dom vill lura sig själva att saker och ting beror på abstrakta orsaker utom deras kontroll. Dom kan inte påverka sin livs situation, eller sitt eget beteende, och dom är helt ansvarslösa...

För mig som har varit själv hela mitt liv, där jag har varit tvingad att ta hand om mig själv från väldigt låg ålder, och gillar att ha en illussion av kontroll över mitt eget öde. Så är det svårt att förstå varför folk väljer att tro att hur dom nu fungerar i sitt beteende och egenskaper är utanför deras egna möjlighet att påverka.

Varför det nu är skrivet så otroligt mycket om Adhd, är ett litet mysterium för mig idag. Diagnosen summeras på 5 a4 sidor i DSM, samt så kan man summera sin egen livslånga abc situation på ett liknande antal sidor.

Det är en liten pedagogisk inlärnings symtom diagnos, med omdebatterad orsaks bakgrund. Egentligen så borde den endast diagnostiseras till personer som befinner sig i en studie miljö, där man inte kan ta till sig den enkelspåriga svenska undervisningen. Korrekt vore om man endast skulle diagnostisera lärare, rektorer och annan utbildnings personal som saknar pedagogisk utlärnings kunskap, samt kunskap mänskligheten besitter idag om hur vi lär oss på olika sätt.

Om nu folk inte fungerar som myror i ett genetiskt identiskt kollektiv, så kan det ju inte avhjälpas med droger och akronymer.Även om det får folk att sluta protestera.

Att folk är skadade av missbrukarmiljöer, eller eget missbruk, tillsammans med en massa trauman i barndom och sina liv. Att dom är sociopater som är miljöskadade, borde väl separeras från dagens förenkling av verkligheten kan man ju tyckas.

De som har ställts inför den hotfulla och aggressiva reaktionen hos en missbrukare, som konfronteras med något denne inte vill ta till sig, tar gärna den enkla vägen och säger att det inte är deras fel så klart. Eller träffat på de traumatiserade människor som hamnat i klämm i en missbrukar miljö, så vill man ju inte få dem att må sämre. Det är ju lättare att säga att det inte är någons fel.

Personligen så har jag lessnat på gärningsmän och deras offer idag, vilket det handlar om. Framledes så lägger jag ner mitt skrivande om allt detta, och sällar mig till den del som inte "tycker något".

 

tristessa

3 januari 2010 23:27

& jag som ville läsa om någon som inte tycker som alla andra och tycker något. Har du några andra bloggtips då tro?

http://tristessan.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Värsta rysaren... Men dom trivs väl... ???

  Man lär så länge man lever. Att totalt förstöra för sig själv, av det man struntar i, som socialt anseende för okända/?bekanta? riskerar ju att inte funka pga att *Dom funkar som dom gör. Spelar ingen roll vilken uppmärksamhet dom får. Nåja......

En med: http://www.decision-making-confidence.com/somatic-narcissist.html   En med: http://www.dualdiagnosis.org/generalized-anxiety-disorder/ + covert Narcissist ?tendencies?   En med: https://www.psychologytoday.com/blog/both-sides-the-couc...

Fått ihop allt i huvudet tror jag faktiskt. cPtsd relaterat och Crazy högen. Vilket gör att det inte känns så brottom. Sover ikapp som Fanken... Vilket känns som det behövs. Måste säga själv, att jag känt mig själv, lite extra *tokig* (not crazy)... ...