Sanningar och uppfattning som statiska och styrda av naturlagar är ju svårt att föreställa sig en felaktig uppfattning om, om den inte hotar ens existens. Att jorden är rund och ju en uppfattning förbi tvivel, samt så hotar den inte någons väldbefinnande eller maktposition idag.

Idag så är det ingen som hotas på något sätt, vilket gör det lätt att erkänna denna sanning för att det inte ger några konsekvenser för någon. Däremot så är motsatsen mål för förlust konsekvenser på olika sätt. En person som idag påstår att jorden har en annan form än rund, är ju måltavla för att riskera flera konsekvenser av förlöjligande etc.

Människan är ju programerad på ett visst sätt med sin självbevarelsedrift. Pga att vi är en del av ett socialt kollektiv, så strävar vi ju att passa in, och inte ställa frågor som ifrågasätter den rätten att passa in.

Om man ger människor utvägen att man inte kan påverka sin egen livssituation, så tar ju folk denna utväg, även om det är en utväg som går emot sin egen övertygelse om sanningen.

En sanning är att, den viktigaste sanning är dom självbedrägerier som gör att passar in i kollektivet, inte skadar en emotionellt och dom personer som är viktiga för en.

Sanningen att människor är en väldigt abstrakt kraft som kan både vara positiv och negativ, destruktiv och stimulerande. Oavsett hur man nu en fungerar och försöker att bete sig, så kan man inte förutse hur alla påverkas. Illussionen av kontroll gör att man hänger sig kvar vid olika former av självbegrägerier. Inte pga att man är en dum och lättlurad människa. Men istället för att det är detta som får oss att fungera hoppfullt tillsammans med andra.

Sanningen om mitt eget själbedrägeri är att jag har försökt att få svar av psykiatri, som tillåter mig själv att kunna acceptera min egen situation. Det har ju inte varit av betydelse om det är en sanning som styrs av logiska och matematiska naturlagar. Utan en sanning (självbedrägeri) som jag kan acceptera emot mig själv.

Självbedrägeri handlar ju inte om svåra lögner som illvilligt försöker förstöra för en själv. Utan att man är lite flexibel emot omgivningen och deras påverkad, samt den påverkan man själv har.

Jag som person har väldigt svårt att acceptera att jag medvetet skadar andra människor. Så tanken att den del som jag inte har kontroll själv helt över "hur andra påverkas och upplever mig", är ju tilltalande att säga att det är händelser som är styrda av något förutbestämt (ens DNA). Något som inte går att påverka, utan något som man måste kapitulera inför och bara klassa som en naturkraft över ens förmåga att ändra på.

Människan är ju rationell och försöker att förklara "sannigen" inom denna flexibla tolkningsram, som kallas för självbedrägeri.

Sanningen är ju en abstrakt uppfattning, som inte skapar tvivel hos en själv, eller en övertygelse om att man skadar dom som är viktiga för en själv, på ett sätt där man utsätter dem för tvivel om dom själva. 

En enkel liknelse. I relationer där en part sviker förtroendet av den andra. Så samarbetar båda två omedvetet och medvetet att upprätthålla en uppfattning som gör minsta möjliga skada för en själv. Att man lurar sig själv, "att det är den andres fel", att man sviker den andre personer. Den som blir svikt, blundar ofta inför faktumet att man blir sviken, för man vill inte vara ansvarig att ha dåligt omdömme om människor som man tycker om. Den svikna vill ju sällan se dom tecken på svek, och lurar sig själv på ett sätt som fungerar för sig själv.

Självbedrägeri är ingen form av lögn. Utan en sanning som man klarar av att leva med. En uppfattning som ger en hopp, vilket är vitalt för ens överlevnad.

Hjärnan har väldigt svårt att slå klorna om flera paralella sanningar (självbedrägerier), och bestämmer sig för den minst destruktiva lösning för en själv, som inte inger uppgivenhet och hopplöshet.

Min sanning om bokstavs diagnoser idag är. Att det finns en massa "sanningar" som möjliggör hopp hos olika människor. Att dom flesta endast kan acceptera en av alla dessa sanningar, som korrekt.

Neuropsykiatrins sanning om abc diagnoser, tar inte mig igenom dagen, men däremot många andra. Jag väljer den som fungerar mig, vilket är Tomas Ljungbergs och många andra forskare och vetenskaps mäns uppfattning om sanning, som är mer kompartibel med mina prioriteringar och min hoppfullhet. Andra söker sig till Psykoanalys sanningen, samt en sociologisk sanning. 

Alla dessa sanningar, är ju kompartibla men olika personer.

Det som är synd är att människo sinnet kräver att dom andra sanningarna motbevisas som lögner, för att man inte ska ha tvivel inom sig själv.

Sanningen är väl så att vi är byggda att bara acceptera en liten del av helheten, och inte klarar av att förstå helheten som är neutral. Vi letar alltid efter en sanning som stämmer överens med ens egen självbild av sanningen. Vilket gör att vi attackerar andra människors sanningar.

Människan försöker minska tvivel hos sig själv, genom att ifrågasätta och skapa tvivel his andra med en annan uppfattning och sanning om samma sak.

Religioner försöker att rättfärdiga sin egen uppfattning om sanningen, och samma sak. Där man ifrågasätter andras tro och uppfattning, för att minska tvivel inom sig själv. 

Naturvetenskap fungerar exakt likadant. Där man ska styrka sin egen uppfattning, och skjuta andras i sank för att bevisa sanningshalten i sitt eget självbedrägeri.

Sanningen är ju att sanningen är neutral och utan tvivel, vilket gör att människan aldrig kommer att kunna förstå den. Men vi försöker ju med det näst bästa. Att acceptera ett självbedrägeri som inte skadar oss själva och andra som är betydelsefulla för oss. Det duger helt ok för mig själv.

Alla parter har rätt om abc diagnoser, och ingen har rätt om abc diagnoser. Det här är ju ett självbedrägeri som jag kan leva med. Det leder ju till att jag känner att jag inte har mycket mer att tillföra om min egen version om sanningen. Jag vet att alla går sin egen väg, oavsett vad jag eller någon annan säger. 

Jag kan bara svara för egendel, och säga att vid vissa tillfällen så närmar man sig helheten, som varken är för eller emot. Det är varken biologiskt, eller psykosocialt, eller något mittemellan. Det är helheten...

En liten filosofisk insikt från mig, till alla som skriver och funderar om "Sanningen om Adhd" och annat...

Jag kan omöjligt skriva om min egen uppfattning o mitt eget självbedrägeri, utan att utmana andra och skapa tvivel hos dem om deras uppfattning. Även om jag inte attackera dem, så utmanar jag dem, precis på samma sätt som jag upplever det att man utmanar min sanning. Sanningen är ju att vi har alla fel i detta.

Våra egna uppfattningar om något neutralt, är partiska och begränsade till en själv, där är något man aldrig kommer runt.

Självinsikt och ens egna begränsningar gör det lättar att leva med att vi är programerade att söka något neutralt som vi aldrig kommer att förstå i denna form som människa. Det här att vi letar efter något abstrakt som vi aldrig kommer att uppnå, är inte så farligt.