Jag har kallat mig själv, och bröder o vänner för luffare åtminstone de senaste 10 åren. Jag personlige tycker att under mitt liv, så missbrukas termen, och det dras synonymer med loosers. Jag, mina bröder o vänner är definitivt inte loosers eller quiters som ger upp, då hade vi varit döda för länge sedan.

Alla är vi drivna och envisa inför det som intresserar oss. Tillsammans med att man inte äger någonting värt att nämna, man prioriterar vännskap, lugn och ro. Samt att på vågen genom livet så använder man alla former av relationer som godståg, som tar en igenom livet. Vissa tåg, kanske man inte borde ha hoppat på. Men ofta i begynnelsen så vill man gärna tro att relationen har de  bästa förutsättningar. 

Fortskaffnings medlen är kanske inte det traditionella tåget då. Men mycket annat stämmer in. En känsla av rotlöshet utan några matieriella tillgångar. Ofta så ryker alla överflödiga summor pengar i sociala sammanhang, eller på strunt grejjer.

De 10-20% av kvinnor som gillar mig el dom, reagerar negativt emot mig ofta efter en liten stund eftersom dom märker att jag sätter gränsen vid en distansierat avstånd till den andre emotionellt. Även om jag ser att dom tycker att jag är ett nice ligg. Vet dom själva att dom är attraktiva och märker att jag tycker det, så förvirrar de dem, och det blir lite frustruation, irritation och nervositet kanske.

Tack vare min egen bakgrund, som resulterar nästan uteslutande för alla, till att man är reserverad och misstänksam emotionellt. Har lett till att jag tackar nej till dom flesta former av relation, mycket pga också att det leder till stress pga subjektiva förväntningar på mig.

Att jag är glad, trevlig, social under rätt förutsättningar, generös, hjälpsam och all annan gojja som resulterar i en själv. Förskönas och fokus hamnar på det, av folk som gillar mig. Det är ju inget negativt i sig men. Ingen orkar att vara perfekt hela tiden.

Luffar biten, samt mina sämre egenskaper, samt att jag går sönder av akut stress. Jag gillar och trivs väldgt bra med mig själv, har inga krav på att jag måste prestera efter någon social värdegrund som säger att lycka är karriär, pengar, bilar o hus osv. Det är inge fel i det, men inget för lille mig.

Varje relation som jag har hamnat i, leder till en föreställning där mina prositiva egenskaper överdrivs, och att man chockas när det är uppenbart att jag bara är luffare, med helt andra ambitioner än dom föreställde sig från start. Jag separerade med mamman till mina kids pga detta skäl, 2 gånger. Det gick inte ihop för henne, där hennes föreställning om hur jag borde vara, stämde kanske inte överens med verkligenheten, tillsammans med att jag är en katastrof ibland som alla andra är.

Det sista året, så har jag fått modifiera min relativt dålig luffar bild om mig själv, bestämt mig att lita mer på andra, och låta folk skylla sig själv, om dom nu inte lyssnar på mig, när jag säger att. Jo, jag är trevlig, snäll, glad etc, men jag är en luffare på samma gång.

Jag har inte lust att leva helt solo resten av livet, men jag har ingen lust att få en massa subjektiva och partiska föreställningar om att jag är någon prins, så att man lämnar varandra besvikna att man inte kunde leva upp till förväntningarna efter 15 år. Det är lixom misstag som man gör i 20 års ålder.

Jag vill inte göra andra besvikna, men det kanske är så att det ligger hos den andre egentligen. Ofta så sägs det att det är standard att kvinnor inte är nöjda med sina partnerval, och försöker ändra dom genom gnäll, som dom tror ska förbättra en. Det här fungerar ju aldrig, mer än att skulden hamnar hos den som inte har felat. Om nu folk blir besvikna för att dom ställer upp fantasi förväntningar som man inte klarar av att motsvara. Så ligger väl ansvaret till deras besvikelse hos dem själva?

När jag tidigare gick till sjukvård så har jag fått höra det mesta av flummiga diagnoser. I huvudsak så har det mesta varit av psykologiskt ursprung, där man på ett subjektivt sätt påverkas av små tomtar?? Som gör en konstig??

Men det är kanske lite mer fysiskt konkret än något horoskåp liknande flumm.Jag försökter förklara hur kronisk stress inverkar på mitt system och leder till trista följder, till läkare, familj o vänner.

En väldigt konkret sak är att: Psykiska stressorer => ACTH hormon frigörs => Kortisol frigörs => Detta leder till efter långvarig exponering av kortisol, att Androgener, hormoner i allmänhet och signal substanser påverkas. Tillsammans med en rad av andra trista fysiologiska följder.

I huvudsak så påverkas Testoteron, som är en androgen. Denne påverkar Transkription, Genuttryck (funktion) och Proteinsyntes. Tack vare fel i hormonbalans så påverkas man på molekylnivå i cellen. Det är detta som är en stor del av de genetiska fel som uppstår. Det är väl större sannolikhet att det blir fel, när mRNA kopierar DNA, samt när mRNA och tRNA skapas. Än att det är fel på DNA't i grund. 

Psykiatri har aldrig gjort några tester, blodprov etc, som lätt ser detta. Ifall man är påverkad fysiskt på molekyl nivå av t.ex stress. Jag har på eget initiativ tidigare, vid flera tillfällen begärt en massa tester inom primär o specialist vård vilket visar ett väldigt exakt mönster.

Dom flesta reagerar biokemiskt väldigt liknande exakt på en basal nivå. Så det är ju relativt lätt att föstå vad som påverkar en, samtidigt som man beskriver en viss form av bakgrund, samt nämner stress.

Istället för att ha en subjektiv bedömning av symtom som graderas mellan 1-4 på ett partiskt sätt. Så talar idag bevis o fakta sitt eget språk. Vilket känns betydligt mer betryggande, än två personers infall.

Pga stress, så reagerar jag biologiskt på ett väldigt synligt och enkelt sätt att se. Långsiktiga och kortsiktiga effekter är mätbara. Dessa påverkar vissa biologiska kropps funktioner på ett väldigt uppenbart sätt, som också är mätbart. Det påverkar inte min personlighet. Det påverkar mig akut neurologiskt vid stress, samt gör att jag fungerar relativt normalt utan stress. Långvarigt lugn och ro, resulterar i att mina värden återvänder till ganska så normala värden, även om dom som är påverkade ligger i tak el botten för vad som är hälsosamt.

Min F-kasse madam fick veta hur en neuropsykiatrisk undersökning genomfördes. För mig så tog dom typ förkylnings blodprov som kollar det simplaste som infektions värde och 3 andra standard grejjer, som jag inte ens minns vad det var. Sen är det IQ test och uppförande test. Dessa är självtest, där individen får lämna sin egen uppskattning om sin person, och sina problem. När det gäller vetenskap och tester som dessa så vet man att bias (felaktig uppfattning om sig själv). Man överdriver och underdriver sina styrkor vs svagheter gärna. Så sociala tester speciellt där man ska ange sin uppfattning om en själv, eller t.ex om sina barn, har stor en stor felmarginal. Risken att man överdriver problem, till att bli större än vad andra upplever är stor.

Min undersökning genomgick utan kontakt med familj eller vänner, så min adhd diagnos ställdes, baserat på min egen dåvarande uppfattning om mig själv, samt 2 personer som totalt hade träffat mig ca +-15timmar.

Det man gör är att göra en CT scan-bild, som idag anses vara väldigt bristfällig rent vetenskapligt. Forskare föredrar fMRI röntgen eftersom den är flera gånger mer precis.

Hela diagnosen byggde medicinskt på en CT bild, som sa att det inte är något fel på mig, samt ett blodprov som sa att det inte är något fel på mig. SAmt min egen självuppfattning, och flummiga tester. Hade jag varit nöjd, så hade allt varit frid och fröjd. Även om det inte påverkad min situation positivt överhuvudtaget. 

Parallellt under åren, så har jag haft fysiska problem som jag har haft kontakt med primär vård för. Dessa tester har gett en ganska så klar helhets bild av min egna uppfattning för flera år sedan. Jag frågade hus läkare om allt kan ha ett samband, mellan provsvar, fysiska (somatiska) problem, samt psykosomatiska problem. Men det visste man inte. Dom tittade på var och ett av provsvar, och även om provsvar på vissa hormoner etc låg utanför skala helt åt helvete, så var det inget jag skulle oroa mig för då....

I våras så fick en specialist endokrinolog spatt, och smälde en av husläkarna på fingrarna o remiterade mig vidare till hjärtspecialist som han tyckte var mest akut. Men detta har runnit ut i sanden pga stafett läkares ovilja att remitera en och ge en kostsam sjukvård.

Men hursomhelst då. Jag frågade om dom har en egen läkare på f-kassa vilket de hade. Sen så skickar jag med eget material i ansökan. Även om nu min nya läkare är helt ok, så har vi träffats i 70 minuter, och det journal material hon har tillgång till, är subjektivt flumm, svar på tester som i det utförande dom genomfördes inte håller vetenskapligt.

Personligen så vill jag inte att ha och göra med lokal psykiatri el sjukvård eftersom dom inte är förmögna att se en uppenbar helhet, även om man kör ner den i halsen på dom, vilket jag har börjat med i år.

F-kasse regler är ju lite hårdare, vilket egentligen inte skulle vara ett problem, om läkare som ställer diagnos, och ska ge material till f-kassa, är grundlig. Men ett läkarintyg brukar vara en akronym, samt 3-15 meningar. Ju mindre man ser helheten av konsekvenser, problem etc, desto lättare är det ju att säga att det är säkert inge problem på individnivå, det är klart han inte ska ha sjukskrivning...

Det är ju lite svårare med obestridliga fakta och bevis som talar sitt eget språk, oavsett vad el vilken läkare det är som säger si o så. Men shit vilken tid det har tagit, för att ha egen möjlighet att smälla sjukvård på fingrarna själv då...