Efter 1.5 år zappande på andra personers adhd bloggar om sina liv, och leverne, samt många andra jag har pratat och frågat om detta.

Man summerar sin person, sina erfarenheter och hela sitt liv i "Jag är en NPF'ig Adhd person", och det ska förklara allt som inte är bra, att dom mår dåligt, inte har kunnat göra si och så, att deras barn mår dåligt etc.

En gemensam tråd genom deras liv är att dom har haft det körigt. Dom kommer från liknande bakgrunder som min egen i lite variationer.

När man säger NPF, så säger man att den främsta orsaken till ens elände är biologiskt. Vilket är smidigt om man nu inte vill ta tag i tidigare känlsomässigt elände. 

Man drar inte slutsatsen att man från start var normal, men gick sönder under vägen, pga saker andra har utsatt en för. Istället så har dessa tragiska händelser som man blivit utsatt för på sin höjd bara påskyndat ett oundvikligt förlopp, som endå om man hade haft ett toppenliv, resulterat i att man når som man gör.

Det jag tycker är tragiskt är att man gör sig själv, och sin familj en otjänst när man skuldbelägger sig själv, för saker man inte har kunnat påverka, saker som andra orättvist har utsatt en för.

Om man inte nämner abc diagnoser, och du frågar hur resultatet blir för individen, om man växer upp i en otrygg miljö, missbruksmiljö etc så säger forskning att man tenderar att dras in i ett lika destruktivt liv, som summeras i allmänna bilden av adhd. 

Anknytnings teorin som har ett relativt stort stöd i modern vetenskap, säger att om man förstör individens anknytnings mönster, så smittar han över det till sina barn.

Gör man inte patienten en otjänst när man inte förklarar detta för just Adhd patienten? Istället för att säga att Adhd är 100% genetisk, och får dina barn problem, så beror det absolut inte på dig. Ser man kortsiktigt, så beror det ju på föräldern. Men långsiktigt, om föräldern inte ens är medvetet om hur ens (o)normala beteende för egen del, för över till ens barn. Långsiktigt så är man ju inte ansvarig då. Förutom att någonstans å är man ju ansvarig att inte medvetet påverka sin omgivning negativt.

Den vettigaste förklaring som jag har idag, till varför ens barn blir hypiga, samt vissa mår abc dpligt beror på: Man delar samma genetiska arv, samt föräldern lär sitt barn samma trasiga anknytnings mönster som bygger från start på trauma och otrygghet.

Bryter man inte trenden, så för man över eländet man bär inom sig själv, till sina barn. Sen spelar det inte någon roll att man skyller orsaken på något abstrakt biologiskt man inte kan göra något åt.

Varför inte ändra det man kan göra något åt?

Alla dessa Adhd bloggar tar upp deras problem med det emotionella, relationer till familj, vänner och sina barn. ÄR det inte möjligt att just detta, inte beror på just en subjektiv patient uppfattning om Adhd?

Utan en annan psykologisk orsak, som man faktiskt kan göra något åt.

Varför uppmärksammar inte psykiatrin detta för sina vuxna patienter, dom är ju väl medvetna om det. Vet inte om det är så enkelt att det är så att man behandlar sin patient, inte patienten och dess familj. Men sett ur ett förebyggande perspektiv. Borde det inte vara mer ekonomiskt gångbart att förebygga att relations problemen smittar av sig som dom gör idag, och att man ställer de vuxna patienterna emot väggen och konfronterar dem med detta.

Jag vet att jag riskarar att jag bär skulden till mina barn framtida emotionella problem till en stor grad. Jag försöker att kompensera mina brister som människa, så att mitt gamla anknytnings mönster inte smittar av sig till mina egna barn. Ingen otjänst emot dem skulle vara större än om det skulle hända.

Att man ansvars befriar föräldrar, rättfärdigar bara vuxna att fortsätta vara och bete sig som dom har lärt sig i en traumatiserande miljö. Den här insikten om hur man kan fucka upp sina barn for life, är initiellt kanske inte så trevlig, men den är helvete så mycket bättre än att förstöra deras framtida relationer som vän, partner och förälder.

Vi skickar inte bara negativa saker med vårat DNA. En massa bra egenskaper som intelligens, nyfikenhet, hyperhet, ifrågasättande, kreativitet, uppfinningsrikedom osv osv.

Varför det är så svårt att ta till sig att det kan ligga en stor sanning till anknytnings teorin. Det är vetenskapligt befäst att man kan förutsäga väldigt exakt hur ett barn kommer att fungera i relationer innan det är fött, baserat på förälderns (trasiga) anknytnings mönster.

Det är inte så att man smittar sina ungar med defekta gener, utan man har en betydligt mer aktiv roll i att fucka upp sina ungars huvuden.

Man ger sina barn en komplett och normal uppsättning med gener. Varför inte se problemen för vad dom är. Är det inte bättre att ta på sig mer ansvar, än för det man har orsakat?

Ens trasiga anknytnings mönster, är ju andra personer än en själv ansvariga för, man har gått sönder pga att man har blivit utsatt för dåligheter själv. Men om man för över detta på sina egna barn medvetet så blir man ju själv ytterst ansvarig. Det spelar ingen roll, om du för stunden verkar fungera i vardagen med jobb, hem etc. Är man trasig på ett sätt man inte är medveten om så är det svårt att förstå varför ens barn går sönder även hur mycket man försöker att förstå orsaken till detta.

Lägger man anknytnings teorin rakt över abc patienterna och deras föräldrar och barn, så passar det sociala mönstret in, med låg medelklass, alkohol och relations problem väldigt obekvämt in.

För sjukvården kortsiktiga samvete så är det väl bra att peta i hela höver amfetamin och antidepressivt. Så att dom inte märker sin egen destruktiva spiral.

Jag hajjar inte varför ni inte lägger ihop 1+1?? Ni pratar om hur andra människor har påverkat er negativt, men erkänner inte att ni också påverkar er omgivning, utan skyller er påverkan på något abstrakt ni inte förstår.

Är man medveten om hur det ligger till, så kan man ju bryta detta. Man kan prata med sina kids och förklara hur det ligger till. Man kan ge dom en start i livet på ett annat sätt än det man fick själv. Ge dom en trygghet och ett lugn man själv inte hade. Ingen är ju inte perfekt, så varför man sätter sådana höga krav på sig själv...

...samt att man inte tror att det kan bli förändring. Är ju en trauma stress grej. Man förväntar sig det värsta, man tror inte att det ska bli bättre, man lever i en situation utan hopp. Den här förväntan att allt ska gå åt helvete oavsett vad man är gör, närs ju av neuropsykiatri som påstår att Adhd går i enbart ett biologiskt arv, som man absolut inte kan göra något åt. Det passar dom vuxna patienterna, om man inte vill ställa dom inför dom konsekvenser det blir för deras beteende, för omgivningen.

Jag tycker personligen att detta är en grymmhet emot individen. Är det inte mer konstruktivt att lägga korten på bordet, och ge alla föräldrar en ärlig chans att på bästa sätt, kunna skapa de bästa förutsättning som är möjligt för deras barn?

Kanske detta skulle bryta dagens ideér om att Adhd diagnos är en total beskrivning av ens personlighet, utan den svarar endaast för en liten del av ens person.

Om dina barn är deprimerade, har ångest, mår dåligt etc så är sannolikheten större att det delvis beror på en själv, tillsammans med en rad andra yttre faktorer som absolut inte är genetiska enbart. Den genetiska komponent, är hur mycket elände och skit som dom klarar av innan dom går sönder.

Jag är helt övertygad om att man kan bryta el minimera relations problem och psykiskt dåligmående för alla som är i risk grupp för att bli diagnostiserade, redan innan man är född. Det tar ju givetvis 2 generationer, så det är ju allt för långsiktig planering för vårat snabbmats samhälle.... Där allt ska vara löst på 15 minuter... Men vissa saker går inte att reparera på 15 minuter då.

Som det är idag så blir vi till offer tillsammans med våra familjer och barn...

Bloggen som fick mig att fundera lite över detta, var en bokstavs mamma, som hade vuxit upp i en missbruks miljö, hade varit missbrukare själv, och hade 3 bokstavs ungar. Ordspråket; Skiten rinner neråt får lite lite tragiskt substans här då... Allt berodde på Adhd främst, inte på det hon hade blivit utsatt för, samt utsatt sina barn för givetvis..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Värsta rysaren... Men dom trivs väl... ???

  Man lär så länge man lever. Att totalt förstöra för sig själv, av det man struntar i, som socialt anseende för okända/?bekanta? riskerar ju att inte funka pga att *Dom funkar som dom gör. Spelar ingen roll vilken uppmärksamhet dom får. Nåja......

En med: http://www.decision-making-confidence.com/somatic-narcissist.html   En med: http://www.dualdiagnosis.org/generalized-anxiety-disorder/ + covert Narcissist ?tendencies?   En med: https://www.psychologytoday.com/blog/both-sides-the-couc...

Fått ihop allt i huvudet tror jag faktiskt. cPtsd relaterat och Crazy högen. Vilket gör att det inte känns så brottom. Sover ikapp som Fanken... Vilket känns som det behövs. Måste säga själv, att jag känt mig själv, lite extra *tokig* (not crazy)... ...