Efter 1.5 år zappande på andra personers adhd bloggar om sina liv, och leverne, samt många andra jag har pratat och frågat om detta.

Man summerar sin person, sina erfarenheter och hela sitt liv i "Jag är en NPF'ig Adhd person", och det ska förklara allt som inte är bra, att dom mår dåligt, inte har kunnat göra si och så, att deras barn mår dåligt etc.

En gemensam tråd genom deras liv är att dom har haft det körigt. Dom kommer från liknande bakgrunder som min egen i lite variationer.

När man säger NPF, så säger man att den främsta orsaken till ens elände är biologiskt. Vilket är smidigt om man nu inte vill ta tag i tidigare känlsomässigt elände. 

Man drar inte slutsatsen att man från start var normal, men gick sönder under vägen, pga saker andra har utsatt en för. Istället så har dessa tragiska händelser som man blivit utsatt för på sin höjd bara påskyndat ett oundvikligt förlopp, som endå om man hade haft ett toppenliv, resulterat i att man når som man gör.

Det jag tycker är tragiskt är att man gör sig själv, och sin familj en otjänst när man skuldbelägger sig själv, för saker man inte har kunnat påverka, saker som andra orättvist har utsatt en för.

Om man inte nämner abc diagnoser, och du frågar hur resultatet blir för individen, om man växer upp i en otrygg miljö, missbruksmiljö etc så säger forskning att man tenderar att dras in i ett lika destruktivt liv, som summeras i allmänna bilden av adhd. 

Anknytnings teorin som har ett relativt stort stöd i modern vetenskap, säger att om man förstör individens anknytnings mönster, så smittar han över det till sina barn.

Gör man inte patienten en otjänst när man inte förklarar detta för just Adhd patienten? Istället för att säga att Adhd är 100% genetisk, och får dina barn problem, så beror det absolut inte på dig. Ser man kortsiktigt, så beror det ju på föräldern. Men långsiktigt, om föräldern inte ens är medvetet om hur ens (o)normala beteende för egen del, för över till ens barn. Långsiktigt så är man ju inte ansvarig då. Förutom att någonstans å är man ju ansvarig att inte medvetet påverka sin omgivning negativt.

Den vettigaste förklaring som jag har idag, till varför ens barn blir hypiga, samt vissa mår abc dpligt beror på: Man delar samma genetiska arv, samt föräldern lär sitt barn samma trasiga anknytnings mönster som bygger från start på trauma och otrygghet.

Bryter man inte trenden, så för man över eländet man bär inom sig själv, till sina barn. Sen spelar det inte någon roll att man skyller orsaken på något abstrakt biologiskt man inte kan göra något åt.

Varför inte ändra det man kan göra något åt?

Alla dessa Adhd bloggar tar upp deras problem med det emotionella, relationer till familj, vänner och sina barn. ÄR det inte möjligt att just detta, inte beror på just en subjektiv patient uppfattning om Adhd?

Utan en annan psykologisk orsak, som man faktiskt kan göra något åt.

Varför uppmärksammar inte psykiatrin detta för sina vuxna patienter, dom är ju väl medvetna om det. Vet inte om det är så enkelt att det är så att man behandlar sin patient, inte patienten och dess familj. Men sett ur ett förebyggande perspektiv. Borde det inte vara mer ekonomiskt gångbart att förebygga att relations problemen smittar av sig som dom gör idag, och att man ställer de vuxna patienterna emot väggen och konfronterar dem med detta.

Jag vet att jag riskarar att jag bär skulden till mina barn framtida emotionella problem till en stor grad. Jag försöker att kompensera mina brister som människa, så att mitt gamla anknytnings mönster inte smittar av sig till mina egna barn. Ingen otjänst emot dem skulle vara större än om det skulle hända.

Att man ansvars befriar föräldrar, rättfärdigar bara vuxna att fortsätta vara och bete sig som dom har lärt sig i en traumatiserande miljö. Den här insikten om hur man kan fucka upp sina barn for life, är initiellt kanske inte så trevlig, men den är helvete så mycket bättre än att förstöra deras framtida relationer som vän, partner och förälder.

Vi skickar inte bara negativa saker med vårat DNA. En massa bra egenskaper som intelligens, nyfikenhet, hyperhet, ifrågasättande, kreativitet, uppfinningsrikedom osv osv.

Varför det är så svårt att ta till sig att det kan ligga en stor sanning till anknytnings teorin. Det är vetenskapligt befäst att man kan förutsäga väldigt exakt hur ett barn kommer att fungera i relationer innan det är fött, baserat på förälderns (trasiga) anknytnings mönster.

Det är inte så att man smittar sina ungar med defekta gener, utan man har en betydligt mer aktiv roll i att fucka upp sina ungars huvuden.

Man ger sina barn en komplett och normal uppsättning med gener. Varför inte se problemen för vad dom är. Är det inte bättre att ta på sig mer ansvar, än för det man har orsakat?

Ens trasiga anknytnings mönster, är ju andra personer än en själv ansvariga för, man har gått sönder pga att man har blivit utsatt för dåligheter själv. Men om man för över detta på sina egna barn medvetet så blir man ju själv ytterst ansvarig. Det spelar ingen roll, om du för stunden verkar fungera i vardagen med jobb, hem etc. Är man trasig på ett sätt man inte är medveten om så är det svårt att förstå varför ens barn går sönder även hur mycket man försöker att förstå orsaken till detta.

Lägger man anknytnings teorin rakt över abc patienterna och deras föräldrar och barn, så passar det sociala mönstret in, med låg medelklass, alkohol och relations problem väldigt obekvämt in.

För sjukvården kortsiktiga samvete så är det väl bra att peta i hela höver amfetamin och antidepressivt. Så att dom inte märker sin egen destruktiva spiral.

Jag hajjar inte varför ni inte lägger ihop 1+1?? Ni pratar om hur andra människor har påverkat er negativt, men erkänner inte att ni också påverkar er omgivning, utan skyller er påverkan på något abstrakt ni inte förstår.

Är man medveten om hur det ligger till, så kan man ju bryta detta. Man kan prata med sina kids och förklara hur det ligger till. Man kan ge dom en start i livet på ett annat sätt än det man fick själv. Ge dom en trygghet och ett lugn man själv inte hade. Ingen är ju inte perfekt, så varför man sätter sådana höga krav på sig själv...

...samt att man inte tror att det kan bli förändring. Är ju en trauma stress grej. Man förväntar sig det värsta, man tror inte att det ska bli bättre, man lever i en situation utan hopp. Den här förväntan att allt ska gå åt helvete oavsett vad man är gör, närs ju av neuropsykiatri som påstår att Adhd går i enbart ett biologiskt arv, som man absolut inte kan göra något åt. Det passar dom vuxna patienterna, om man inte vill ställa dom inför dom konsekvenser det blir för deras beteende, för omgivningen.

Jag tycker personligen att detta är en grymmhet emot individen. Är det inte mer konstruktivt att lägga korten på bordet, och ge alla föräldrar en ärlig chans att på bästa sätt, kunna skapa de bästa förutsättning som är möjligt för deras barn?

Kanske detta skulle bryta dagens ideér om att Adhd diagnos är en total beskrivning av ens personlighet, utan den svarar endaast för en liten del av ens person.

Om dina barn är deprimerade, har ångest, mår dåligt etc så är sannolikheten större att det delvis beror på en själv, tillsammans med en rad andra yttre faktorer som absolut inte är genetiska enbart. Den genetiska komponent, är hur mycket elände och skit som dom klarar av innan dom går sönder.

Jag är helt övertygad om att man kan bryta el minimera relations problem och psykiskt dåligmående för alla som är i risk grupp för att bli diagnostiserade, redan innan man är född. Det tar ju givetvis 2 generationer, så det är ju allt för långsiktig planering för vårat snabbmats samhälle.... Där allt ska vara löst på 15 minuter... Men vissa saker går inte att reparera på 15 minuter då.

Som det är idag så blir vi till offer tillsammans med våra familjer och barn...

Bloggen som fick mig att fundera lite över detta, var en bokstavs mamma, som hade vuxit upp i en missbruks miljö, hade varit missbrukare själv, och hade 3 bokstavs ungar. Ordspråket; Skiten rinner neråt får lite lite tragiskt substans här då... Allt berodde på Adhd främst, inte på det hon hade blivit utsatt för, samt utsatt sina barn för givetvis..

Vissa läkares uppfattning om en annan orsaksbakgrund till Adhd, har ju fått lite luft i massmedia. DN's artikelserie om psykiatrin tog upp mycket. 

Det som jag reagerade för var att man gick ut med sitt eget namn, och stödde Tomas Ljungbergs orsaks bakgrund, vilket förvånade mig mycket. Den här orsaks bakgrunden är inte mer orginell än att den gäller alla psykiatri diagnoser, förutom Adhd (m undergrupper), Asperger och Tourettes.

Denna nygamla ventilerade uppfattning, att stress, som t.ex post trauma stress leder till en beteende summering som kan kallas för Adhd. Är många stenhårda motståndare till.

Mannen T.L tog upp i sin bok om hur depression biologiseras, där perioderna startas av yttre faktorer först, för att få ett eget inre liv framledes, där kroppen har vant sig att vara deprimerad, så att dessa depressions perioder kickas igång utan förvarning och utan direkta skäl.  

Min stress/panik ångest fungerar likadant idag. Helt utan skäl så kommer den krypande som den första tanke som poppar upp i ens vakna medvetande, som nu för mig 9:30 i morse. Jag tog en cigg och gick och la mig 2 timmar till.

Det finns inget konstruktivt eller bra med denna ångest för mig, som är en stress mekanism som ska skydda en emot att utsätta sig för mer stress.Det fungerar så simpelt att; Jag blir stressad av att träffa en stor mängd människor, som resulterar i att jag blir fysiologiskt och mentalt sjuk. Ångesten stoppar en för att utsätta sig för detta frivilligt. Problemet blir ju, att om man nu som jag, gillar att umgås med folk i största allmänhet och fungera normalt, så tvingas man in i ett beteende som man inte själv frivilligt väljer i första hand.

Jag är översocial och umgänges sjuk som bara barn kan vara lol. Men den fysiologiska neurologiska ångest och stress reaktion jag får, av att vara mig själv, äter upp en om jag under en för lång tid utsätter mig.

Efter 37 år så har man lärt sig att fysiskt känna hormon och stress/ångest kickar. Att jag nu under hösten i ca 5 månader har pluggat, som vilket "normal" individ som helst, har jag de sista 3 veckorna fått plikta för ordentligt. 

Kunskap och studier ger än svar, men på samma gång så försvårar det ens situation, även om jag har lärt mig att stänga av den absolut värsta ångest under kortare perioder.

Egentligen så vet jag idag hur jag fungerar. Jag fungerar i 4 månader, och är trasig i 2 månader och behöver repa mig om jag inte totalt kör slut på den stress resistans som jag har fått bygga upp.

Undviker jag saker som triggar min post trauma stress, så fungera mina exekutiva funktioner (som uppmärksammas i adhd diagnosen), tack vare att jag har lärt mig den långa vägen hur min inlärning fungerar, så har jag inga problem med att lära mig det jag verkligen vill. Inlärning är ju en nyckel kriterium i diagnosen också som jag har övervunnit. Sociala biten, där man kan prata i 12 timmar i sträck utan att ta ett andetag, man avbryter andra, hoppar in i samtal oannonserat etc har jag övervunnit till den grad, att ingen uppmärksammar det längre.

Ser man till en viss uppfattning inom sjukvård och forskning. Så gick jag från Ptsd till Ptsd/Adhd kombinerat, tillbaks till Ptsd i dag.

Är man traumatiserad så får man ett aggiterat beteende i olika former emot omgivning, vilket är en undermedveten signal till ens omgivning att allt inte står rätt till.  Det är kanske denna övergång, till att bara själv må dåligt, till att omgivningen blir drabbad av ens dåligmående som på sätt och vis är Adhd?

- Är ofta ouppmärksam på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, yrkeslivet eller andra aktiviteter

- Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet (t.ex. skolarbete eller läxor)

Detta tas upp i den Svenska översättningen av DSM - Adhd diagnosen. Att jag slarvar beror på att jag skyndar mig att bli klar. Att jag idag inte gör det jag borde "Undviker", beror på 1 sak. Kraftig ångest för att infinna mig på Lernia nu på torsdag pga höstens event, och galna beteende hos vissa ska vuxna människor. Pluggande, läsande och studier är det som jag uppskattar mest av allt på jorden för egen del.

Men yttre faktorer som även kallas för psykiska stressorer påverkar och ger bränsle till min stress ångest så pass att jag skär ihop. Inte pga att jag är ouppmärksam, okunnig, korkad osv...

På min gamla psykiatrikers inrådan, så fick jag ett tipps att inte vara för uppriktig i hur jag reagerar känslomässigt på yttre faktorer. Men på samma gång så ställer jag mig frågan, om jag någonsin kommer att bli provocerad över kanten och reagera aggressivt emot dem som får mig att må skit. Det är väldigt svårt att inte vara rabiat när man sitter på en livstid av orättvisor begångna emot en.

Nu på torsdag så ska jag till min nya överläkare, vilket säkert är en person som alla andra, och jag ska försöka på en kort tid förklara varför jag vill ha en Ptsd el Ptsd/Adhd akronym istället för en Adhd akronym.

När det gäller den allmänna kollektiva lekmans uppfattningen om Adhd, så har folk en kanske inte så rättvis uppfattning om personen bakom. Man får orättvisa förväntingar på sin person, som inte stämmer överens om hur man fungerar i verkligheten. Ptsd så vet man att man inte ska pusha och provocera denna person, utan att man ska vara medveten om att det kan resultera i kraftiga fysiska konsekvenser när denne znappar och får kortslutning pga defensiv-aggresiv försvars mekanism.

Våld, hot, tvång, mobbig, ofredande, orättvisor triggar mig. Hur ska jag kunna undvika det, och fungera normalt i dagens samhälle? Jag fungerar i 4 månader, sen är jag färdig och har en lust att mörda vissa personer pga deras vårdslösa och kriminella beteende emot sin omgivning, som folk förlikar sig emot, och tillåter. Tillsammans med att jag är en pacifist, som inte ens har ihjäl en blommfluga, så kan man ju klura på den emotionella kluvenhet som uppstår iom denna emotionella konflikt inom mig. Det här är ju en impuls som jag inte aggerar på, vilket är emotsägelsefullt pga att man påstår motsatsen i Adhd diagnosen.

Denna förutfattade uppfattning om att man som Adhd patient, kan explodera i ett oprovocerat och okontrollerat raseri, där man tar ut sina aggressioner på sin omgivning urskillningslöst. Får psykiatri personal att vara rädd för personer som har Adhd diagnos, där jag är inkluderad. Jag har aldrig gett en orsak till att man ska oroa sig för sin säkerhet pga att jag har en diagnos, inte heller har jag hört att folk är aggressiva för att dom är Adhd'iga. 

Psykiatrin bild av mig, är socialt adekvat och lugn o samlad. Men det är väl så att mitt ogillande och frustration av att dom ofta skiter fullständigt i vad jag säger, eller vilken uppfattning jag har om min egen situation, lyser igenom när dom sätter igång sina inskränkta analyser av min situation, som vissa inte har väntat med äns att låta mig ventilera. Dom har ju gjort ett subjektivt test, som säger att jag är lättare hysterisk och hypokondrisk lol. Tillsammans med den mer el mindre fördomsfulla bild av hur en patient med Adhd är. 

Det är en lång väg från en emotionell respons till ett aktivt aggerande. Säkert så har jag haft den emotionella impuls att vilja bränna ner deras hus till grunden, vid ett 10tal tillfällen under åren. Trots det så står deras hhus kvar du. Det kan man ju kalla för kraftiga impuls kontroll. 

En liten komisk sak, är att amfetamin sätter denna impuls kontroll inför konsekvenser ur spel. Det kanske är därför dom är rädda??

Det är ju inte dom specifika sjukdoms symtomen som oftas lämnar folk undrande, utan en rad av andra frågor om ens person och hur man fungerar som man önskar svar till.

Populations genetik, Mendels genetik (ärftlighet), Etnologi, Sociologi, Antropologi, Filosofi och Teologi är väl det som kanske tillsammans kommer närmast sanningen om ens person. 

Psykologi är en filosofisk vetenskaplig doktrin. Som kanske inte ger en så uttömmande svar om ens hela organism då. Även om det hjälper en att förstå det oförstådda. Det är en vetenskaplig doktin som bygger på nutida värderingar om vad som är normalt och onormalt, baserat på en viss standardiserad värdegrund inom västvärlden. Den hålls ihop av emperi, eftersom det är de enda fakta som man kan stödja sig emot. Men det resulterar ju i en kollektivisering som kanske inte stämmer överens för alla individer. 

Denna normativa standardisering för det normala kanske stämmer överens från befolkning som härstammar från jordbruks populationen på jorden, men hur är det med standardiseringen för oss andra?

Om man ser till en helt annan faktor som påverkar alla. Miljö. Jordbrukare, och ättlingar från jordbrukare med sina krav på en viss materiell levnads standard håller på att förändra och förstöra vår när miljö på ett sätt som naturen inte hinner att kompensera. Jordbruks jordar i Indien är förgiftade och förstörda för en lång tid framöver, kolkraftverk förstör vår luft och natur etc etc. WHO är eniga om att vi lever på lånad tid, och måste se över vårat levnads sätt idag, om kommande generationer ska ha samma förutsättningar till ett drägligt liv, som vi har.

Om nu hela jordbruks och industrialiserings kulturen som den är idag, är felaktigt sätt att leva på, där vissa av oss lever över våra tillgångar på bekostnad av andra. Vilket är nu internationellt erkännt, och får Reinfelt att få huvudbry, och vi ojjar oss över Vattenfalls oansvarliga kolkraft användning.

Kan man inte dra frågeställningen lite längre då. Om man nu har så kapitalt fel om hur vi ska leva biologiskt och energi mässigt. Att jordbruks doktrinen psykiatri del, också har sina felaktigheter? Det som anses normativt och normalt är egentligen felaktigt?

Nu är det ju inte sagt att motsattsen är fullständigt och absolut heller, utan någonting mitt emellan industri och nomad kultur kanske är att önska då? Det är väl där miljö rörelsen hamnar då.

Jag prioriterar familj, kunskap, överlevnad (men inte på bekostnad av andra), min dator m internet, mina blommor, och tak över huvudet. Allt annat materiellt skit som man ska samla på sig, är jag helt frågande inför?? Vad ska man ha allt junk till?

När man är oärlig emot sig själv, och prioriterar helt felaktigt baserat på andras önskningar och värderingar, så resulterar det i negativa konsekvenser för en själv.

Så länge mina egna basala och vitala prioriteringar är uppfyllda så mår jag bra, och fungerar som det är tänkt. Den här oron som många har, vad andra ska tycka och tro om en, och motsvarande för omgivningens förväntningar, som summeras i ens sociala identitet, kanske inte stämmer överens med ens egna önskan då.

Kanske tillvaron blir lättare, om man fyller hålen med sådant som man själv prioriterar, gentemot vad man tror att omgivningen förväntar att man ska fylla dem med, som bilar, semestrar, tv och elektronik etc...

Självklart så varierar individens prioriteringar, och en normativ standard inför detta är ju svår att fastställa.

Men Populations genetik, Mendels genetik (ärftlighet), Etnologi, Sociologi, Antropologi, Filosofi och Teologi kanske ger en lite svar för egen del, varför man prioriterar det man gör, och fungerar på det sätt man gör.

Jag är tveksam om en vetenskaps doktrin, som sätter en subjektiv norm, från en begränsad grupp, för oss alla, kan ge svar på det man undrar om...

Ska bara ta detta relativt kort. Dopamin genen D4DR (7 Repeat allel) finns i lite olika mutationer. Alla mutationer sitter på samma loci-plats (samma ställe på kromosomen). Tack vare de genetiska variationerna, så fungerar man lite varierande, av det som denna gen påverkar.

Dom säger att det resulterar i en utforskande personlighet. För egen del, så oberoende vilka gener, så anser jag att man kan summera in flera andra liknande egenskaper tillsammans med en utforskande personlighet. Ifrågasättande, kronisk nyfikenhet, skeptisism, logik, kreativitet etc...

Vissa har fått för sig, att det är ca 10% på jorden med denna mutation, vilket säkert stämmer om man använder en generell statistisk modell för hela mänskligheten.

Problemet är bara att 78% av befolkningen i sydamerika har denna specifika mutation (Seven repeat allel), och det är snefördelat så över alla kontinenter, där den inte finns på vissa ställen, och finns i stor omfattning på andra platser.

En rädsla som jag lever med är att:

I will be resposible for fueling ignorance....

Vi har ca 30.000 gener, och ca 10.000 av dem är från bakterier's plasmider i olika former, och tros vara för våran medfödda sjukdoms immunitet. De andra 20.000 samverkar väl för att skapa oss då. 

Det är inte ett genpar som resulterar i en organism personlighet och funktioner, utan en samverkan av det totala. Rent logiskt så är det ju utan tvivel att D4DR inverkar på människan, oavsett mutation. Men att påstå att en gen, eller ca 5 gener som det pratas om, i samma mening med Adhd.

Är som att säga att vi blir förkylda pga att vi har 5 specifika mutationer på annars normala gener.

Adhd, Asperger, Tourettes, Bi-polär (mano-depressiv), depression, ångest etc är sjukdoms diagnoser, med en specifik kategori av symtom. Inte en person, eller en personlighet som så många tycks tro. Neuropsykiatri's biologiska del, och dess anhängare verkar glömma att en person är mer invecklad än en psykiatri diagnos.

Man kommer aldrig hitta en orsaks bakgrund enbart i vårat DNA för att man är "Adhd'ig" eller bokstavs diagnosig.

Adhd är en symtom baserad diagnos, där man medicinerar dom yttre synliga symtomen, som omgivning uppfattar främst. Självklart så beror symtomen hos individen på 2 faktorer som inverkar människan hela existens, precis som för alla andra. Arv och miljö i kombination.

Vad vitsen är, att förenkla komplexa saker som människan som en biologisk varelse som byggs av vårat genetiska arv, för att få svar, går mig förbi. Det enda man får ut, är ett förenklat svar som inte ger några riktiga svar för individen.

Jag som person: Mitt fullständiga DNA (Genotyp) tillsammans med mina upplevelser, erfarenhet och psykosociala närmiljö har format mig som individ. Inte 1 eller 5 gener, utan alla mina gener med min släktlinjes mutationer (alleler) tillsammans med min släkts sätt att fungera tillsammans med och reagera på omgivningen. Samtidigt som DNA lottot i mammas mage, där det för varje individ finns 7 miljarder variationer för hur man blir, med recessiva, dominanta och intermediära gener. Samt mitt egna fria och aktiva val.

Att ange ett par gener som en 100% biologisk orsak till att man inte fungerar och gillar majoritets samhället, anser jag som en förringning och förenkling av något som är så pass komplext att det är svårt att greppa.

Psykiatrin försöker ringa in ens fenotyp med personlighets och intelligens tester, för att få fram vilket DNA man besitter. Skulle det nu inte vara enklare med ett DNA test, istället för wais 3 tester etc?

Det är givet att det blir felaktiga variationer av ens genotyp, när man använder stenålders vetenskap för att få fram moderna vetenskapliga resultat. Pga den enkla anledning att en organism fenotyp beror på 2 faktorer: Genotypen och Miljön = Fenotyp

Det är baklänges forskning som inte fungerar som en matematisk ekvation, där man kan räkna framlänges och baklänges, för att komma fram till samma svar. Vi saknar en massa variabler, som omöjliggör detta.

Det är helt omöjligt att slutgitigt generalisera och säga. Dom personer med dessa genetiska mutationer fungerar och reagerar på detta exakta sätt.

Det enda som möjliggör detta är:

Ignorance....