Alla inlägg under december 2009

Av Mikael - 31 december 2009 08:35

1989, 1999 och 2009 har varit 3 händelserika år som har påverkat mig mycket.Jag har inte tänkt på dessa samband förräns nu i dagarna. Så här i efterhand så var det väl år med mycket turbulens.


1989 var mitt första år som skolplikten hade försvunnit för mig, och jag var fri från skola och sociala myndigheters grepp om mig. Jag lovade mig själv då att jag aldrig skulle utsätta mig för en liknande situation, där jag tvingades in i en miljö som jag själv inte ville vara i. Det höll ju inte länge, utan det spårade ut direkt i en rad av problem. Jag började umgås socialt på ett nytt sätt med "vuxna", inne på nattklubbar i Stockholm, även om det var relativt mycket drickande så var det inom svenska ramar. Jag träffade en otrolig flicka som jag fortfarande tänker på idag, och undrar hur det har gått för henne.


1999 så slutade jag på sista jobbet med dunder och brak, och det var premiär året för amfetamin för mig. Det tog ca 1.5 år till innan jag satte igång ordentligt. 


2009 var det år som jag förväntade mig att det skulle gå otroligt annorlunda än det gjorde. Någonstans i februari så bestämde jag mig för att det kvittar om jag är skötsam eller inte, så jag har partaj'at allt för mycket i år, vilket har varit himla nice, även om det inte varit ekonomiskt klokt.


Gemensamma tråden är väl "stora förändringar", både i tänkande och rent praktiskt.


Även om mitt eget nyår är 1'a april, där jag är inne nu på år 2 efter min separation. Så är det ju nyår rent praktiskt kalendermässigt nu idag.


Det här med själva bloggandet har ju fungerat som en själv terapi som har tvingat mig att ta tag i en massa emotionella saker, där jag säkert har hängt ut mig själv på ett blottande sätt, lite förmycket för min egen del. Jag är otroligt reserverad och tillbakadragen emotionellt med privata saker, även om jag är väldigt socialt i allmänhet. Jag är glad att dom andra bloggarna är deletade idag lol. Jag tog bort min presentation pga detta skäl. Jag känner att jag har delat med av mig själv ett steg för mycket.


Idag när jag hör folk säga att dom har ditt o datt Abc diagnoser så reagerar jag instinktivt med skeptisism, där jag upplever att dom inte förstår vad det är dom påstår att dom lider av. Om det nu stämmer eller inte hör inte hit, kvittar ju för både dem och mig egentligen. Men tack vare att man kanaliserar alla sina problem i ett litet abc prisma, som man hoppas ge en alla svar man behöver. Har fått mig att inse att hela abc-diagnos soppan inte kommer att ge mig något annat är problem. För mig känns det som en ologiskt och abstrakt förhoppning av folk som vill laga ett totalt motor-haveri genom att byta en glödlampa i framlycktan, i förhoppning om att motorn ska börja fungera igen?! 


Jag har trott att folk är intresserade av att få igång motorn igen, så att dom kan fortsätta i livet. Men en insikt som har förvånat mig är att, folk är nöjda med att sitta vid vägkanten, vilket är helt ok för mig. Dom flesta av dessa människor har faktiskt gjort sig förtjänta av att kasta in handduken, efter allt dom gått igenom. Om dom nu inte vill fortsätta så...


Jag har lagat min motor, och tagit mig till en lite vägkant vid en snålt trafikerad småväg, som jag själv har valt, och inte tvingats att stanna vid pga motorhaveri (utbrändhet, stress etc).


Folk söker trygghet i tillvaron, och dom finner trygghet i att må dåligt som dom har gjort hela sina liv. Ångest, depressioner och elände blir ju tillslut helt naturligt för folk. Det är överdrivet att påstå att folk aktivt väljer att må dåligt. Det tragiska är väl att det ger en falsk trygghetskänsla som gör att man kanske undviker att titta på dom faktiska och konkreta problemen. Men whatever...


90, 00 och 10 lär vara årtal där jag har isolerat mig från omgivningen, för att sedan fungera lite annorlunda efter.


Idag så vet jag vad abc diagnoser är, vad som är dom flesta orsaker till dem, och på vilket sätt det delvis påverkar en i vardagen. Nästa års-skifte så räknar jag med att ha lagt allt detta bakom mig i glömska. Jag har vunnit för egen del på de sätt jag har velat och sökt.


Hur det nu blir med allt, samt vad jag får för ny diagnos akronym får jag veta inom några veckor. För egen sinnes-ro så vill jag definitivt inte ha en abc diagnos.


Jag har sökt ett erkännande av det som representerar dem, som har ställt till ett helvete för mig. Vilket jag väl får nu inofficiellt. Det enda som jag vill är att bli lämnad ifred, och ha en möjlighet att undvika en stor del av populationen, vars beteenden emot sig själva och andra hemsöker och plågar mig.


Jag har förstått att folk inte vill veta vad det riktiga problemen är, utan dom vill lura sig själva att saker och ting beror på abstrakta orsaker utom deras kontroll. Dom kan inte påverka sin livs situation, eller sitt eget beteende, och dom är helt ansvarslösa...


För mig som har varit själv hela mitt liv, där jag har varit tvingad att ta hand om mig själv från väldigt låg ålder, och gillar att ha en illussion av kontroll över mitt eget öde. Så är det svårt att förstå varför folk väljer att tro att hur dom nu fungerar i sitt beteende och egenskaper är utanför deras egna möjlighet att påverka.


Varför det nu är skrivet så otroligt mycket om Adhd, är ett litet mysterium för mig idag. Diagnosen summeras på 5 a4 sidor i DSM, samt så kan man summera sin egen livslånga abc situation på ett liknande antal sidor.


Det är en liten pedagogisk inlärnings symtom diagnos, med omdebatterad orsaks bakgrund. Egentligen så borde den endast diagnostiseras till personer som befinner sig i en studie miljö, där man inte kan ta till sig den enkelspåriga svenska undervisningen. Korrekt vore om man endast skulle diagnostisera lärare, rektorer och annan utbildnings personal som saknar pedagogisk utlärnings kunskap, samt kunskap mänskligheten besitter idag om hur vi lär oss på olika sätt.


Om nu folk inte fungerar som myror i ett genetiskt identiskt kollektiv, så kan det ju inte avhjälpas med droger och akronymer.Även om det får folk att sluta protestera.


Att folk är skadade av missbrukarmiljöer, eller eget missbruk, tillsammans med en massa trauman i barndom och sina liv. Att dom är sociopater som är miljöskadade, borde väl separeras från dagens förenkling av verkligheten kan man ju tyckas.


De som har ställts inför den hotfulla och aggressiva reaktionen hos en missbrukare, som konfronteras med något denne inte vill ta till sig, tar gärna den enkla vägen och säger att det inte är deras fel så klart. Eller träffat på de traumatiserade människor som hamnat i klämm i en missbrukar miljö, så vill man ju inte få dem att må sämre. Det är ju lättare att säga att det inte är någons fel.


Personligen så har jag lessnat på gärningsmän och deras offer idag, vilket det handlar om. Framledes så lägger jag ner mitt skrivande om allt detta, och sällar mig till den del som inte "tycker något".


ANNONS
Av Mikael - 25 december 2009 10:54

Jag har fått mig en uppfattning om att sista halvan av århundraden känns mer upplysta. Dom första ca50åren så famlar man, vilket följs av en viss mer utstansad inriktning.


Jag kommer ju inte leva och se den sista halvan av detta århundrade. Dom sista 2 århundraden har ju börjat dumt, där man har koncentrerat sig på att isolera sig ifrån andra. Utvecklingen går ju allt snabbare, så man kan ju hoppas på annat, men hur det än blir, så blir det ju sakta men successivt bättre i det stora hela.


På min lilla plätt av universum så har många i min omgivning blivit inspirerade av själviska influenser, men även av altruistiska värderingar kommer från både nord Europa och nord Amerika. Även om det är mycket dumt från dessa geografiska platser, så är dom positiva influenserna starkare i sin inverkan gämfört med dom negativa. På samma sätt som ett glatt humör påverkar oss mer, en ett argt och ilsket humör.


Nånstans så gruppar sig människan på olika sätt. Jag tror att man framledes kommer att gruppa sig efter ideélla intressen och kunskaper. Alla identifierar sig själva, eller låter andra identifiera sig med någon grupp, även om man kanske nu inte tänker på det.


För egen del, så känns min online situation som en återvändsgränd. Den konflikt som jag har haft inom mig själv, om min egen situation, och andras liknande situation. Där abc diagnoser har stått i centrum. Jag känner att den inte kommer att leda till något mer positivt för egen del. UTan det är bara ett cirkel resonemang idag. Jag skulle ju kunna fortsätta att mala det uppenbara, men det känns lite meningslöst. 


Från den första kontakt med abc relaterat material av privat personer så, är likheten slående, med det jag ser idag. Man kan lätt påstå att dom är väldigt bestämda i sin åsikt och uppfattning, men så är det väl för egen del också, även om jag har utvecklat min radikalt från i början av 2008. 


Idag så fattar jag inte hur jag halkade in på detta spår lol. Egentligen så är intresset marginellt. Till vardags så upptar det här väldigt lite tid och tanke idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska slingra mig ur detta på ett bra sätt för mig själv.




ANNONS
Av Mikael - 23 december 2009 23:10

Så här efter ca 20 månader som jag har skrivet en massa gojja om en hel del. Mestadels funderingar om det som berör mig själv. Så här i efterhand så känns det ganska uttömt och mättat på de flesta sätt.


Vet inte riktigt hur jag ska göra med allt framledes. Men god jul till alles iallafall.

Av Mikael - 17 december 2009 11:43

Sanningar och uppfattning som statiska och styrda av naturlagar är ju svårt att föreställa sig en felaktig uppfattning om, om den inte hotar ens existens. Att jorden är rund och ju en uppfattning förbi tvivel, samt så hotar den inte någons väldbefinnande eller maktposition idag.


Idag så är det ingen som hotas på något sätt, vilket gör det lätt att erkänna denna sanning för att det inte ger några konsekvenser för någon. Däremot så är motsatsen mål för förlust konsekvenser på olika sätt. En person som idag påstår att jorden har en annan form än rund, är ju måltavla för att riskera flera konsekvenser av förlöjligande etc.


Människan är ju programerad på ett visst sätt med sin självbevarelsedrift. Pga att vi är en del av ett socialt kollektiv, så strävar vi ju att passa in, och inte ställa frågor som ifrågasätter den rätten att passa in.


Om man ger människor utvägen att man inte kan påverka sin egen livssituation, så tar ju folk denna utväg, även om det är en utväg som går emot sin egen övertygelse om sanningen.


En sanning är att, den viktigaste sanning är dom självbedrägerier som gör att passar in i kollektivet, inte skadar en emotionellt och dom personer som är viktiga för en.


Sanningen att människor är en väldigt abstrakt kraft som kan både vara positiv och negativ, destruktiv och stimulerande. Oavsett hur man nu en fungerar och försöker att bete sig, så kan man inte förutse hur alla påverkas. Illussionen av kontroll gör att man hänger sig kvar vid olika former av självbegrägerier. Inte pga att man är en dum och lättlurad människa. Men istället för att det är detta som får oss att fungera hoppfullt tillsammans med andra.


Sanningen om mitt eget själbedrägeri är att jag har försökt att få svar av psykiatri, som tillåter mig själv att kunna acceptera min egen situation. Det har ju inte varit av betydelse om det är en sanning som styrs av logiska och matematiska naturlagar. Utan en sanning (självbedrägeri) som jag kan acceptera emot mig själv.


Självbedrägeri handlar ju inte om svåra lögner som illvilligt försöker förstöra för en själv. Utan att man är lite flexibel emot omgivningen och deras påverkad, samt den påverkan man själv har.


Jag som person har väldigt svårt att acceptera att jag medvetet skadar andra människor. Så tanken att den del som jag inte har kontroll själv helt över "hur andra påverkas och upplever mig", är ju tilltalande att säga att det är händelser som är styrda av något förutbestämt (ens DNA). Något som inte går att påverka, utan något som man måste kapitulera inför och bara klassa som en naturkraft över ens förmåga att ändra på.


Människan är ju rationell och försöker att förklara "sannigen" inom denna flexibla tolkningsram, som kallas för självbedrägeri.


Sanningen är ju en abstrakt uppfattning, som inte skapar tvivel hos en själv, eller en övertygelse om att man skadar dom som är viktiga för en själv, på ett sätt där man utsätter dem för tvivel om dom själva. 


En enkel liknelse. I relationer där en part sviker förtroendet av den andra. Så samarbetar båda två omedvetet och medvetet att upprätthålla en uppfattning som gör minsta möjliga skada för en själv. Att man lurar sig själv, "att det är den andres fel", att man sviker den andre personer. Den som blir svikt, blundar ofta inför faktumet att man blir sviken, för man vill inte vara ansvarig att ha dåligt omdömme om människor som man tycker om. Den svikna vill ju sällan se dom tecken på svek, och lurar sig själv på ett sätt som fungerar för sig själv.


Självbedrägeri är ingen form av lögn. Utan en sanning som man klarar av att leva med. En uppfattning som ger en hopp, vilket är vitalt för ens överlevnad.


Hjärnan har väldigt svårt att slå klorna om flera paralella sanningar (självbedrägerier), och bestämmer sig för den minst destruktiva lösning för en själv, som inte inger uppgivenhet och hopplöshet.


Min sanning om bokstavs diagnoser idag är. Att det finns en massa "sanningar" som möjliggör hopp hos olika människor. Att dom flesta endast kan acceptera en av alla dessa sanningar, som korrekt.


Neuropsykiatrins sanning om abc diagnoser, tar inte mig igenom dagen, men däremot många andra. Jag väljer den som fungerar mig, vilket är Tomas Ljungbergs och många andra forskare och vetenskaps mäns uppfattning om sanning, som är mer kompartibel med mina prioriteringar och min hoppfullhet. Andra söker sig till Psykoanalys sanningen, samt en sociologisk sanning. 


Alla dessa sanningar, är ju kompartibla men olika personer.


Det som är synd är att människo sinnet kräver att dom andra sanningarna motbevisas som lögner, för att man inte ska ha tvivel inom sig själv.


Sanningen är väl så att vi är byggda att bara acceptera en liten del av helheten, och inte klarar av att förstå helheten som är neutral. Vi letar alltid efter en sanning som stämmer överens med ens egen självbild av sanningen. Vilket gör att vi attackerar andra människors sanningar.


Människan försöker minska tvivel hos sig själv, genom att ifrågasätta och skapa tvivel his andra med en annan uppfattning och sanning om samma sak.


Religioner försöker att rättfärdiga sin egen uppfattning om sanningen, och samma sak. Där man ifrågasätter andras tro och uppfattning, för att minska tvivel inom sig själv. 


Naturvetenskap fungerar exakt likadant. Där man ska styrka sin egen uppfattning, och skjuta andras i sank för att bevisa sanningshalten i sitt eget självbedrägeri.


Sanningen är ju att sanningen är neutral och utan tvivel, vilket gör att människan aldrig kommer att kunna förstå den. Men vi försöker ju med det näst bästa. Att acceptera ett självbedrägeri som inte skadar oss själva och andra som är betydelsefulla för oss. Det duger helt ok för mig själv.


Alla parter har rätt om abc diagnoser, och ingen har rätt om abc diagnoser. Det här är ju ett självbedrägeri som jag kan leva med. Det leder ju till att jag känner att jag inte har mycket mer att tillföra om min egen version om sanningen. Jag vet att alla går sin egen väg, oavsett vad jag eller någon annan säger. 


Jag kan bara svara för egendel, och säga att vid vissa tillfällen så närmar man sig helheten, som varken är för eller emot. Det är varken biologiskt, eller psykosocialt, eller något mittemellan. Det är helheten...


En liten filosofisk insikt från mig, till alla som skriver och funderar om "Sanningen om Adhd" och annat...


Jag kan omöjligt skriva om min egen uppfattning o mitt eget självbedrägeri, utan att utmana andra och skapa tvivel hos dem om deras uppfattning. Även om jag inte attackera dem, så utmanar jag dem, precis på samma sätt som jag upplever det att man utmanar min sanning. Sanningen är ju att vi har alla fel i detta.


Våra egna uppfattningar om något neutralt, är partiska och begränsade till en själv, där är något man aldrig kommer runt.


Självinsikt och ens egna begränsningar gör det lättar att leva med att vi är programerade att söka något neutralt som vi aldrig kommer att förstå i denna form som människa. Det här att vi letar efter något abstrakt som vi aldrig kommer att uppnå, är inte så farligt.

Av Mikael - 12 december 2009 08:47

I maj så träffade jag 2 personer på Lernia. Ena var personalansvars chef, och andre personen var ena läraren jag skulle ha under hösten. Det var inget märkvärdigare än att man får veta vilka böcker jag skulle ha, samt om jag behövda papper för CSN etc. Jag sa att ekonomi är löst iom att jag har heltids sjukersättning. Jag anser undermedvetet att det är artigt att förklara vissa saker. Som t.ex om jag uppger att jag har ersättning, så leder det till en frågande respons, även om den är outtalad.


Så jag sa att jag har sjukersättning pga att jag har sökt för Ptsd, men fått Adhd, även om jag nu idag ifrågasätter Adhd starkt, och ska byta diagnos nästa år. Vanligvis så svarar jag med att byta samtals ämne, elelr ställa en fråga själv, om någon undrar om min försörjnings status, beroende på vem som frågar. Men kan det gagna mig positivt, vilket det borde göra i en skolmiljö, så brukar jag förklara hur det ligger till.


Detta ledde senare till att läraren "anonymt" påstod att jag störde genom att prata för mycket, vilket är en kollektiv bild av hur en Adhd person beter sig på. Problemet då, att det endast var han som upplevde det, samt att jag har ju inte Adhd då. Så jag kan omöjligt prata överdrivt som ett resultat av en diagnos symtom lol. Att han nu känner sig hotad av mig, samt är en fördomsfull föreställning om hur personer med Adhd fungerar socialt, resulterade i hans påstående som är/var helt ogrundat. Personer man ogillar, vill man ju gärna att dom ska vara stumma, eller bara försvinna oftast.


Myndighets represenanter ska ju inte använda ens nuvarande situation emot än, utan blir ju juridiskt bundna till att bemöta vissa behov beroende på vilket diagnos bakgrund man har.  Att nu folk inte är allt det dom borde vara iom sin yrkes titel är ju inte konstigare att folk är bara folk då.


Micro-expressions anses vara universiellt. Orsak till känslorna bakom dem varierar från person till person. Det är lätt att se om en person är glad, arg, lessen, överaskad, rädd osv, men det är ju svårt att veta den direkta orsaken. 


Redan innan man har sagt hej, så har 2 individer utbytt en massa information. Hur mycket information man tar till sig av denna visuella information beror på talang, intuition och neurologisk funktion, samt hur ens inre tolkningsmall för andra människors känslomässiga reaktioner.


När en person bemöter mig med rädsla-förakt, så vet jag att det blir problem av en viss art då framåt undermedvetet. Sen beroende på vad det är för person, och i vilken utsträckning denne är professionell som influerar det långsiktiga samspelet. En lärare är ju tänkt att kunna vara relativt neutral i sin kontakt med alla möjliga människor, oavsett vad dom tycker om andra. Men det här är ju mest en önskefantasi.


Sociala möten i städer. För att det ska fungera för alla, så använder sig alla av något inom sociologi som kallas för Social ouppmärksamhet. När du passerar andra på gatan som är okända, så tittar du på dem i 1 sekund, eller inte alls. För att inte inkräkta på deras integritet osv. Här är det väldigt litet emotionellt samspel, så personerna utbyter så lite information, som är möjligt. 


Sen har du möten med myndighets personer, aktoritets personer, samt folk som du umgås på en vardags basis. Det är i dessa möten som är mer intressanta, där det sker en massa informations utbyte.


Varför vissa män blir rädda för mig, beror ju inte på att dom ser mig som ett fysiskt hot. Det är mer att dom är hotade av min personlighet, närvaro där dom ser/ tolkar vissa saker hos mig, baserat på sin egen erfarenhet. Jag förkalrar det simpelt med att dom ser att jag inte delar samma värdegrund som dem, samt reagerar offensivt emot visst själviskt beteende som jag sätter stop för på ett el annat sätt.


Just den här snubben anser sig att ha rätt att utsätta kvinnor för hot, mobbing, ofredande, förolämpningar, tvång. Kvinnor är hundar som ska vara glada om dom får äran att vara hora/hembiträde till han, som ska lyda alla hans nycker då. Han vet i bakhuvudet att detta är ett olagligt beteende, och med en person som mig, så är det säkert att han får konsekvenser av sitt beteende, men någonstans så har dom svårt att lägga band på sig, så att det leder oundvikligt till problem för dem.


Föraktet beror på att dom anser sig stå över mig, när det gäller rätt att bete sig på ett visst sätt emot andra, att dom är mer kunniga och erfarna, att dom har aktoretet över mig etc. 


Jag har svårt att undertrycka automatiska emotionella reaktioner om vad jag tycker om dem, vilket dom säkerligen snappar upp, även om dom inte kan sätta fingret på vad det är som får dom att reagera som dom gör emot mig.


Det är synd att folk inte är mer medvetna om att; Känslor som glädje, sorg, förvåning, rädsla, ilska och avsmak/förakt lyser igenom automatiskt i ansiktet i form av micro-expressions, utan att man medvetet grimaserar. Andra kortvariga känslo utbrott som tillgivenhet och lust syns också lika väl, om man vet vad man ska titta efter. Alla använder universala muskel responser i ansiktet på samma sätt, och dom är genetiskt medfödda att fungera på ett visst sätt.


Problemen uppstår när man reagerar likadant på samma känsla, men av olika orsak, vilket leder till missförstånd. Samt att man inte är medveten om att vad det är som gör att man antager saker om andras känslor inför en själv.


Det är ingen som säger att: Jag är säker på att Kalle gillar mig, pga dom positiva micro expressions emot mig (ögonbryn, ögon, näsa och mun) som grundar sig i en positiv undermedveten emotionell respons på just mig. Istället så förklaras det med "Det är en känsla jag har" osv.


Med lite mer medvetenhet så skulle folk kunna försäkra sig om vad andra tycker om dig. Vad din partner tycker om dig etc. Ledande frågor som -Vad tycker dom om att jag dricker bira på fre-lördag med Åke o Arne? Vad tycker du om min klädsel. Vad tycker du om min musiksmak osv osv osv. Man behöver inte lyssna på det verbala svaret, för det säger betydligt mindre än vad dom "Instans emotional responses" som man visar i ansiktet. Ofta när känslor blandas in, så är det en emotional bias, att inte vilja vara för uppriktig  pga att man inte vill såra dom man tycker om.


Att abc diagnostiserade litar mera på sin intuition och tyst kommunikation. Som egentligen inte är konstigare än ett visuellt informations utbyte. Forskningsresultat har visat på att det är en större majoritet inom abc gruppen som använder dom Visospatiala områderna i hjärnan för samma uppgifter som majoritet, som använder sig av de Audiospatiala områderna i hjärnan.


Visuospatiala områden används. Visuell och Kinethetic inlärning används. Bild/foto/praktiskt minne används i större utsträckning. Många abc personer anser att verbal kommunikation bara är svammel som man inte kan lita på, vilket jag tenderar att hålla med om, även om det inte finns några belägg för det då lol. Men känslomässigt så är det visuella signal/tolknings systemet svårare att påverka. Så det är mer sannolikt att denna imformation stämmer med sanning.


Om någon tittar på dig med ilska eller förakt, samtidigt som dom säger att dom älskar dig. Det här betvivlar dom flesta ju. Man litar instinktivt mer på visuella emotionella signaler än verbala om dessa inte överens stämmer, även om man har svårt att definera vad det är man litar mer på då.


Om någon som säger att dom älskar dig, och tittar på dig med lust respektive tillgivenhet. Så blir det en postiv totalbild, även om det är osäkert om det beror på att dom gillar dig som person, eller gillar dig som ett sexobjekt. Man ser ju oftast skillnaden, även om man inte är medveten om den. 


Många har nån form av svaghet eller fel i sin egen tolkningsmall. Vissa har svårt att skilja på förvåning och rädsla. Eller andra liknande känslor, vilket gör dom osäkra i vissa situationer. Jag har problem med att skilja tillgivenhet och lust pga min bakgrund. Jag jobbar på detta då, som man kan göra med alla emotionella visuella uttryck.


Att jag tvivlar och är osäker undermedvetet på min egen förmåga att skilja på tillgivenhet o lust, gör att jag är reserverad ofta. Det som är förädiskt, är att lust styrs av basala funktioner som ens sexual drift. Man kan tycka en person är fysiskt attraktiv, även om man föraktar personer pga deras personlighet, vilket gör det kluvet.


För att få en korrekt personlig tolkningsmall, så gälelr det ju att man är helt övertygad om att den visuella informationen stämmer överens med den emotionella känslan. Om någon känner sig arg, ser arg ut, och förstör det som denne är arg på, som t.ex en telefon som slutar att fungera lol. Så är det ju ganska så bergsäkert att allt överensstämmer.


Att många som har liknande uppväxt där man inte fått en adekvat tolknings modell för tillgivenhets känsla, och hur det ser ut hos andra leder till en massa osäkerhet och tvivel. Sen spelar det ju ingen roll om ens partner både säger att dom giller en som person och visar det visuellt på korrekt sätt. Om man inte är förmögen att vara 100% säker på att den visuella emotionella informationen överens stämmer med den verbala, så uppstår ju tvivel.


Svartsjuka och osäkerhet debatteras en hel del. Men man pratar aldrig om orsaken till information i konflikt, och vad det beror på. Det här förklarar inte allt. Men det är en bra början. 


Vad det gäller dagens skola, så finns det ju mycket att önska om. Skulle man ett ämne med den totala kommunikationen, så skulle det garanterat hjälpa folk att förbättra sin visuella komunikations mallar. Som annars generellt förklaras som någon abstrakt o intuitiv kunskap.  Idag så är det en väldigt välgrundad vetenskap, efter omfattande studier sedan Darwins tid. Det känns lamt att man endast koncentrerar sig på verbal kommunikation, samt text kommunikation i skolan, och i Svenska ämne. 


Många ungar som får Asperger, så kan ju vissa ha problem med kommunikation pga helt andra skäl än de som anges. Att man saknar en tolkningsmall för all emotionell kommunikation. Om man inte förstår hur andra visar att dom är irriterade, upprörda, stötta, lessna, glada, intresserade etc, så är det ju svårt att ge korrekt respons på den här emotionella kommunikationen. Misstar man irritation för intresse, så ökar ju irritationen iom att den andre fortsätter att irritera och verkar vara likgiltig inför den andres känslor.


Kvinnor o män dividerar ju om att den andre inte för står den första ofta. Han förstår inte hur jag känner mig osv, Han tar mig inte på allvar när jag säger si o så. Han/hon litar inte på mig etc.


Pga att så få är medvetna om icke verbal kommunikation. Mer än lite ytligt, samt att det sällan tas upp i massmedia etc. Så uppfattas det som en pseudoflum vetenskap, som horoskåp osv.


När jag säger till folk att jag ser direkt på dem, och alla andra vad dom tycker om mig, och sin omgivning, samt hur dom mår, och vad som rör sig i tankarna för stunden. Så tror ju folk att jag inbilalr mig, och det är någon föreställning om magisk tankeläsning. IDag så är man ju så väl förtrogen med talets gåva, som skiljer oss från djuren, att man nästan hädar, när man säger och försöker förklara att vi kommuniserar väldigt mycket utan att säga ett enda ord.


Någonstans så inkräktar man på andras integritet. För man vill ju inte att andra ska veta att man tycker illa om dom etc, om man nu inte bestämmer sig själv att meddela detta verbalt till denne. Att jag "tar" denna information om individen, utan hans tillåtelse, stör ju dom flesta som jag träffat. Är det någon otillåten känsla som t.ex att man gillar sin bästa väns fru sexuellt el liknande. Så att man bli påkommen med något, som är socialt otillåtet, som denne gör allt för att dölja, leder till en skam reaktion, och irritation att jag har avslöjjat något om denne. Vi får ju lära oss att man ska lyssna på vad folk säger, att man inte ska snoka i andras privatliv etc. Alla har en massa hemligheter som dom inte vill avslöjja för andra. 


För mig som baserar min uppfattning om min omgivning på visuell komunikation, visuell perception så hamnar jag i en krepig situation, där folk tycker och upplever som att jag stjäl information som jag inte har rätt till. Men vad säga, omständigheter har format mig till den jag är idag. Jag har hela mitt liv försökt att hämma mitt sätt att ta in information om min omgivning. Det har ju inte lett till något bra för mig själv.


Att det nu är så att folk är så omedvetna om all information som dom läcker om sitt känsloliv och vad dom tycker om sin omgivning, är ju deras eget fel. För mig så kan dom lika gärna springa runt och skrika exakt vad dom tycker om hela sin omgivning, och om mig, hur dom mår mentalt och hur dom reagerar på allt omkring dem. Om dom nu vill dölja denna information, så är det väl bra att vara medveten om att mycket emotionell information läcker om dem, som vatten ur ett såll. Bara för att dom inte förstår detta, så betyder det ju inte att det är något overkligt då.


Det är lite lustigt hur ovetande folk gör sig medvetet, i ett försök att hålla en massa information om dem själva hemlig. Resultatet är ju det motsatta, där dom hämningslöst och omedvetet sprider en massa visuell information som är omöjlig att missa. Samt att människor lurar sig själva att folk gillar dem, även fast allt talar för motsatsen.


Det är ju så att självbedrägeri och lögner skulle få betydligt svårare att överleva i en miljö där all kommunikation tas på allvar. Säkert så skapar allt detta, en stor oro hos folk. För om det är nu väldigt svårt att dölja det man känner, samt att om man uppmuntrar folk till korrekt kommunikation. Ett par som lurar sig själva, att dom fortfarande påstår sig gilla varandra, men att det är relations problem, för massa praktiskta abstrakta skäl. Istället för att erkänna och uppmärksamma att dom känner bara förakt och ilska  emot varandra. Om detta är uppenbart och erkänt, så är det ju svårt att motivera att man ska vara i samma miljö tillsammans då.


Men whatever då..

Av Mikael - 11 december 2009 06:22

Det är konstaterat att män och kvinnor ljuger lika mycket. Självbedrägeri lär ju vara lika utbrett mellan kön. När man träffar någon person som man gillar, så överdriver man ju gärna dom bra egenskaper, samt lägger till lite bra egenskaper som personer kanske inte har, samt bortser från de dåliga egenskaperna.


Alla män är ju väl förtrogna med kvinnors missnöjje med dem, som resulterar i helt planlöst gnäll om städning, tvätt osv. Frågan är ju ofta varför dom gör som dom gör.


Dom anklagar en för att ha dolt brister, som blivit outhärliga brister ibland vid ett senare tillfälle, samt så blir man beskylld för att ha missledigt den andre, när känslor går upp och ner.


Grabbar är ju lika dåliga på detta, och gnäller aka protesterar i socialt accepterad social manifest. Man super med polarna, och gnäller om sin gnällspik hemma lol.


För andra så är jag mest av en besvikelse lol. Speciellt tjejer. Dom vill så gärna att jag ska vara fantastisk på alla sätt. Men jag är nöjd om jag är ok på ett par få saker, och jag försöker att hålla kraven på mig själv på mänsklig o realistisk nivå.


Men whatever.


Det är ju mer rättvist emot andra att erkänna att man lurar sig själv om dem. Istället för att påstå att det är deras fel, att dom inte lever upp till subjektiva önskeföreställningar om hur den andre är. Min personliga bias om andra, baseras på mig själv. Att man är väldigt emotionellt självständig, samt icke självdestruktiv emotionellt. Det stora problemet är att resultatet hos hela min vänskaps krets och familj är att det blir så att dom utsätter sig för onödigt eget lidande, för att dom är godtrogna i sitt självbedrägeri. Dom hoppas för mycket på att andra inte ska utnyttja deras svagheter, och blottar sig för rent illvilliga personer som gör dem lessna, sårade och upprörda vilket gör mig förbannad på den som skadar dem, och besviken på dem själva som utsätter sig för möjligheten att bli utnyttjad. 


Rent praktiskt så är dom säkerligen betydligt bättre som människor än mig. Om någon försöker trampa på mig, så kontrar jag med att stampa den till underjorden, så att dom slutar på mars efter en färd genom hela jordens innandömme. Rent moraliskt sett så har jag inga problem att behandla elaka och illvilliga personer värre än sämst.


I en idealisk värld, så borde inte deras svagheer utnyttjas. Men det är ju önsketänkande väl.


Skillnaden mellan mig och dem känns väldigt dum. Dom är naiva och lär sig aldrig sin läxa, när det gäller människor som är elaka emot dem, gång efter gång så utsätter dom sig för männisor som skadar dem. Jag är naiv i min bedömning om deras självbevarelsedrift, och tro om att dom ska lära sig att inte låta sig utnyttjas emotionellt av sin omgivning. Jag vill gärna lura mig själv att dom ska undvika relationer och människor som skadar dem, och att jag har hela tiden en förhoppning att jag kan påverka deras val i detta. Men i slutendan så hamnar dom tillsammans i relationer med människor som skadar dom emotionellt, fysiskt och ekonomiskt.  


Indirekt så blir jag en av de som ställer till det också. Pga att jag blir så förbannad och reagerar minst sagt starkt emot dem som behandlar dom som skit. Jag tar ett ställningstagande emot deras partners som behandlar dom som skit, så att det omöjliggör umge mellan mig om dem själva. 2 av min lillebrors förhållanden har varit med elaka svin som behandlar han som skit på alla sätt, vilket har lett till att jag inte umgåtts med han under 13 år av 17 år. Min bästa polares sambo snackar jag knappt med idag, och bad hon dra åt helvete och sa inte ett ord till henne på 1 år el så. 


Jag hade sparsam kontakt med morsan mellan 16års-28års ålder pga att hon levde med min farsa.


Hela mitt umgänge är ett offer för sitt självbedrägeri om andra, men egentligen så är väl vi alla det.


Jag utsätter mig för självbedrägeri, precis som alla andra, och tillskriver andra människor som jag tycker om, vissa egenskaper och beteenden som dom kanske  inte besitter. Det här kan jag inte lasta dem för, även om jag som människa felar och laschar ut emot deras avsaknad av det jag söker, vid vissa sämre tillfällen.


Nu är jag ställd inför en ny relation, en ny människa som jag gillar, som jag har lurat mig själv, att vara mera lik mig, och mindre lik alla jag känner. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera det, mer än att jag hanterar det för tillfället dåligt. Det här självbedrägeriet är gemensamt åt båda håll, där hon kanske inte velat förstå mina problem med stress, och se mina dåliga egenskaper, samt försköna mina positiva egenskaper.


Det blir ju konfliktfullt. Jag ser så söt, oskyldig, skötsam ut, är trevlig, snäll och relativt ansvarsfull tillsammans med en bred kunskap om mycket. Att jag är en luffare utan tillgångar, och yrkes karriärs ambitioner, eller några materiellla el sociala ambitioner, är ju svårt att svälja för dom flesta. Jag verkar ju vara så skötsam.....


Mina ambitioner stannar vid att umgås med familj, barn och ett par vänner, läsning om allt möjligt, och data zappande. Bira drickande några gånger i månaden. Samt undvikande av stress i alla former. Jag är ju nöjd om jag kan gå utan för dörren i 20 minuter utan ett helt tvångsmässigt kontrollbeteende för att "counteract suprises".

Av Mikael - 10 december 2009 09:10

2008 började väldigt upp o ner, men slutade väldigt bra. 2009 började väldigt bra, men har slutat minst sagt upp o ner. Det är kanske att ta i och säga att det har varit ett skitår. Det vart inte i närheten all av som jag trodde att det skulle passera. Det är ju inte bara dåligt, utan det är väl ganska så välfördelat med både bra och dåligt som det ska.


Det är ju helt klart bra med variation, så jag hoppas att jag kan få till ett preliminär upplägg, som är annorlunda på ett positivt sätt.


Jag hoppas att jag har lärt mig att vara mer realistisk med mindre bias-påverkan i min egen själv uppfattning och förhoppning av förmåga i allt vad det kan vara.


För egen del så är skrivande som resulterar i min gojja, baserat på en abstrakt filosofisk fundering, och egen slutsats/förståelse som grundar sig i befintlig vetenskap. Mitt eget flumm som blandas med mer fakta förankrad gojja, resulterar ju i ingenting för vissa, och i funderingar och emotionell respons hos andra.


Det enda som jag för egen del, sista tiden, nära på 2 sista åren. Det jag har velat att åstakomma med mina egna funderingar och kunskaps sökande om min egen situation, är en viss förståelse och möjlighet att förklara min situation för mig själv o familj plus vänner. Eftersom vi alla människor är felbara så är det givet att det blir en massa fel på vägen. För en sanning för en individ och hans situation, behöver ju inte överens stämma med en annan individs sanning.


Personer som arbetar inom psykiatri som jag träffat på sistone med vuxna och barn, har under året sagt själva, när jag har nämt att jag har en Adhd diagnos, att jag som person definitivt inte överens stämmer med deras bild av sina patienter. Det här beror ju på att dessa har svårare symtombild, av samma-lika symtom kanske...


Jag har ju tidigare felat och tagit för givet att dom flesta fungerar som mig i det mesta, om dom nu har en abc diagnos. Det här är ju en viss sanning, som stämmer för vissa, men inte andra.


2008 så hade jag en egen websida, och en annan blogg, samt betydligt mindre kunskaper om diagnoser i allmänhet. Jag påbörjade den här lilla resan med att beskriva hur jag fungerar som person, fungerande egenskaper tillsammans med icke fungerande egenskaper. Under de sista 2 år, så har jag haft kontakt med mellan 50-75 personer (tappat räkning nu lol), som kände igen sig i allt, vilket styrkte min illusion först om att man fungerar si o så, som vuxen med Adhd.


Det här stämmer ju säkert i viss utsträckning. Problemet idag är bara...


Jag fungerar fortfarande likadant i mycket idag, som jag gjorde för ca 15-20 månader sedan. Även om jag har tonat ner besvärliga grejjer som att; man pratar on 5 grejjer samtidigt och hoppar emellan dom, att man avbryter andra, etc. Minnet är betydligt bättre pga mer lugn och ro, samt att jag inte fäster vikt längre vid struntsaker som man glömmer pga att hjärnan fungerar på ett visst sätt. Vetskapen om att ingen är perfekt och normal, tar bort mycket av känslan att man inte duger som norm lol.


Men whatever. Om några veckor så får jag papper på att psykiatri har haft fel i sin bedömning om mig, vilket jag har kämpat ganska så hårt för. Att jag tidigare inte argumenterat emot dem, har berott på flera orsaker. Men det lämnar vissa frågor hos mig som är svåra att svara.


Alla dessa människor som har känt igen sig i hela min situation, har haft liknande bakgrund, samt problem, egenskaper och personligheter som jag, tillsammans med Adhd diagnos.


Om man drar en dryg förenkling som svar på detta. Så kan man ju bara häva ur sig att dom har fel diagnos också. Men sanningen är kanske närmare att...


Människor är väldigt lika varandra i grund o botten. Människor som gillar andra människor tenderar att överdriva likheter, och reducera skillnader undermedvetet. Sedan så har likheterna mellan oss berott på en helt annan faktor än en Adhd diagnos. Som samma ursprung med vissa, samma social grupp, liknande erfarenheter osv


Jag gör det enkelt för min egen del, och har bestämt mig för att dra slutsatsen om min egna fel-diagnostisering att: Det beror på att jag fungerar medfött annorlunda neurologiskt med inlärning, minne och koncentration.Där jag använder det visuospatiala områderna i hjärnan istället för audiospatiala områden. Min inlärning är visuellt o kinethetic baserad. Till skillnad emot audiotiv el audiotiv-visuell inlärning som större delen av befolkning använder sig av. Det har i viss pedagogisk forskning uppmärksammats om, att personer med kinethetic inlärning misstas för att ha Adhd (ca 5% av diagnostiserade misstänkts att alternativt ha fått fel diagnos baserat på dessa forskar upptäckter). Är man inte kunnig i studie/skolmiljö pedagogik och vilka normala variationer som finns, så är det väl lätt att dra slutsatser baserat på den kunskap man har tillgång till, som neuropsykiatrikers. Som baserar sina slutsatser på en biologisk sjukdoms syn på alla fel o olikheter man kan tänkas ha.


Tillsammans med att lekmans uppfattning om Adhd, som överensstämmer med forsknings resultat från trauma forskning. Väldigt snurrigt lol.


En stor del av befolkningen drabbas av olika former av trauma, många reagerar med akut stress som går över inom en kortare tid, men en liten del utvecklar ett kroniskt stress tillstånd, beroende på arten av trauma, och mängen problematiska upplevelser man råkar ut för. Det ligger på ca 10% som utvecklar kronisk trauma stress eller något sådant. Vilket kanske begränsar antalet till 2-5% av befolkning. Säkert så är antalet inte mer än 1-200.000 personer i Sverige totalt, och det är en ännu mindre mängd som söker sig till sjukvården pga det. Många hamnar i sjukvård senare pga somatiska problem som hjärtproblem etc...


Personer som söker sig till sjukvård, har det ju jobbigt, pga en massa skäl. Så att folk reagerar som många andra med akut stress är ju ingen mysterium el mirakel. Det skulle ju förklara mycket av det liknande symtomen i diverse diagnoser som man har svårt att sätta in i endast en diagnos.


Alla är överens om att man behöver bredare informering av/om diagnoser. Men när det är en hjälpsam massmedia som gärna vill sprida en bild som säljer tidning om allt, så är det väl svårt att hålla isär allt. Massmedia har ju försökt att göra NPF till en levnads-image. Rent konkret så är inte Adhd något neuropsykiatriskt funktionshinder, utan endast ett funktions hinder, som uppstår i vissa specifika inlärnings miljöer enligt DSM då, som ett resultat på att man saknar förmåga att motsvara på ställda förväntningar i denna miljö.


Funktions hinder är väldigt stigmatiserat, åtminstone för mig. I Nacka miljö utanför Stockholm under min uppväxt, så hade alla stora fördomar om alla olikheter, vare sig det än gällde.


Men att man inom massmedia försöker göra ett paraply begrepp (NPF) till någon variant av rebel image känns bizart för mig iallafall. För att konceptet ska sälja, så måste man ju lägga till en massa catchiga klicheér och dumheter. Att man är konstnärlig etc tillsammans med en massa saker om man har Adhd. Det finns inget i diagnosbeskrivningen av Adhd om det. Det finns alla möjliga föreställningar om att har man Adhd så är man si eller så. Men för att få ut en hel personlighet av en begränsad psykiatri diagnos kräver ju att man är väldigt generös med föreställda "extra symtom".


I allmänhetens ögon så är DAMP inte en svensk variant av ICD o DSM utåtaggerande, inlärnings och koncentrations diagnos. Lekmans bilden av att hur man är när man dampig, så är man..... (fyll i själva...)


DAMP har ju nästan helt saknat vetenskaplig helhets grund, så den har förpassats till psykiatri diagnos soptippen.


Från att ha varit väldigt anti emot sjukvård o psykiatri tidigare, så har jag successivt fått större förståelse varför det blir fel, och varför psykiatriker o personal är som de är, och hur de utför sina arbeten. För mig så verkar det så att man försöker utanför psykiatri att göra Adhd begreppet till något det inte är, lika stort och generellt som tillexempel; Människa, som inkluderar väldigt mycket och en total bild av oss alla. 


Många Abc patienter har problem med sin självbild sägs det. Men jag tror inte det hjälper att försöka skapa en subjektiv image om hela deras person, byggd på en liten diagnos som påverkar en i viss miljö, och vissa situationer, och främst egentligen under barndomen. Resultatet blir ju att man missar helt andra problem, om man antager att allt beror på Adhd osv. Även fastän vetenskap och fakta talar om en annan bild.


Sociala problem kan likväl bero på att man har problem med anknytnings mönster, eller konkreta fysiska hinder.


Att man inte lärt sig att tolka andra människors icke verbala språk, tillsammans med känslo uttryck i ansikte. Det här kan bero på en rad av olika sociala faktorer. Ens föräldrar och familj har varit väldigt reserverade och återhållsamma känslomässigt, vilket resulterar i att man får lite praktiskt inlärning att tolka detta i tidig ålder, så att man halkar efter.


Att man vuxit upp i liknande miljö som mig, där negativa emotionella känslor har haft företräde, och positiva reaktioner har varit begränsade.


Asperger t.ex påstås ju delvis vara medfött empati och tolknings fel, men min situation kan ju simulera detta i sociala sammanhang förvissa (även om det nu inte är så för mig). Istället så övertolkar jag allt och reagerar starkt inför de flesta reaktionerna. Jag har ingen aning om direkt vad som stämmer el inte, så dra inga växlar om Asperger o min bristfälliga kunskap om den diagnosen. 


Missbruk som ofta assoccieras med Adhd. Om man tittar istället på det man vet rent vetenskapligt så. Växer man upp i missbruks-miljö, så riskeras man att påverkas negativt, och riskera ökad chans att utveckla ett eget missbruk. Att alkohol el droger, påverkar köns cells delning, så att man är skadad redan från start, eller att miljön förstör och förändrar en på molekylar funktions nivå. Så att ens neurologiska utveckling påverkas och resulterar i en större benägenhet för att få starkare reaktion i dopaminerga systemet på kemiska substanser. Ju positivare upplevelse av alkohol/droger gör ju att vem som helst dricker/pundar mera, en väldans enkel ekvation ju. Det är ju mer sannolikt att man hamnar i missbruk pga sin sociala bakrund och arv, än att det beror på en adhd diagnos. Även om de nu går hand i hand.


Även om nu forskning har visat att det är störst benägenhet att Adhd uppstår inom vissa sociala grupper, så behöver det nu inte betyda att det är avgörande orsak. Mer sannolikt är att det beror på omständigheter.


Ingen utbildning, om det nu beror på inlärnings problem av varierande orsak, resulterar ju i att man hamnar i botten på socialgrupp 3. Låg utbildning leder ofta till sämre socialt säkerhetsnät, flera barn etc...


Ens personliga situation beror på omfattande olika omständigheter, och inte enbart på Adhd, eller en annan enskild orsak. Även om Adhd kan vara ett skäl till att man inte tar sig ur sin sociala missär, så är det överdrivet att säga att ens sociala situation enbart beror på Adhd.


Som sagt, så ska ju Adhd diagnosen reformeras 2012 senast tror jag, som den har gjort de senaste åren sedan den myntades. Adhd har väl 20 år på nacken eller så, även om man påstår att den har 200 år historia (1798). Även om det nu är så att ett samlat symtom tillstånd säkert har funnits de sista 2000åren för vissa. 


Om man skulle belägga massmedia med munkavel, och endast låta en bred tvärvetenskaplig kunnig läkar/forskar grupp, stå för all information. Så kanske det skulle bli lättare för oss som åker på diverse diagnoser, att sära på begreppen, och inte blanda allt i en salig soppa som man inte förstår själv.


Men som sagt, mycket handlar ju om pengar och image idag, och det är detta som prioriteras. Så det är väl osannolikt att det bli ändring innan ett generations byte har skett, som med det mesta inom forskning och kollektiv uppfattning. 


Nästa år ska jag fokusera lite mera själv på annat än; läsning om abc diagnoser hehe. Förhoppningsvis så blir det naturligt att hjärnan spekulerar mindre om detta, efter ett diagnosbyte.


Mera spekulationer om populationsgenetik, neurologi, sociologi o etnologi, kan förklara vissa gemensamma neurologiska nämnare i min släkt. Det skulle vara kul att ta del, el medverka i ett icke svenskt, sociologiskt forskning om icke verbal kommunikation, värdegrund och kultur m.m, inom samisk o finsk-ugriskt befolkning, mellan de olika släkt varianterna. Det som finns idag för utomstående, är reliker från rasbiologisk forskning. Det känns lite mer konstruktivt, tillsammans med Paul Ekmans emotionella språk forskning.

Av Mikael - 9 december 2009 19:48

Man kan väl klura på vad stressorer är för någonting. Fysiska stressorer är fysiskt belastning eller hot som initierar en biokemisk reaktion som ska förbereda en för situationen. Samma sak är det med Psykiska stressorer. Även om det som man stressas av, som har en mental grund, kanske är lite mer komplext. Biokemiska reaktionen är samma-lika iallafall, för likställda fysiska vs psykiska hot emot organismen.


For egen del så kategoriserar mitt undermedvetna in alla former av emotionell mänsklig respons hos andra som jag instinktivt förstår eller misstolkar. Vilket inkluderar allt samröre med andra människor. Mest störande är när andra människor reagerar oroat, stressat, defensivt etc.


Jag har ingen aning om hur jag idag ska ta en genväg runt detta, om jag inte ska behöva vara packad eller berusad på något annat sätt. Nedsatt perception och och intuition är den enda medicin emot detta.


Jag ska försöka medvetet att ändra på detta genom att öka förståelse o kunskap att läsa min omgivning, vilket jag inte testat ännu. Hittills så har jag bara försökta att avtrubba mig på allehanda sätt. Men det fungerar ju inte alls bra i längden.


Kanske om man kan exakt sätta fingret på allt som fungerar som psykiska stressorer, resulterar i att jag blir mindre stressad och aggiterad av det. Men utgången är väl himla osäker då. Även om större kunskap om hur trauma påverkar en fysiskt och psykologiskt har resulterat i att jag kan bryta viss biologiserad stress, som har ett eget liv, och kommer och går utan någon yttre påverkan.


Min automatiska genetiskt kodade försvars mekanism är tillbakadragande, passivitet etc, och det fungerar inte med att tvinga sig att utsätta sig för en massiv dos av stres, vilket bara leder till att hela systemet slutar att fungera. För mycket stress, och jag gömmer mig helt inlåst. 


Men på något sätt så måste man ju kunna överlista sitt eget hel-idiotiska system??!!


Endå så är jag tacksam att jag reagerar som jag gör. Folk som blir automatiskt aggressiva av stress, som en försvars mekanism. Verkar reagera aggressivt med blackout på alkohol och droger var o varannan gång. Även om det kanske inte är så vetenskapligt belagt, men det är åtminstone en iaktagelse från mig, under 37 år. 

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4 5 6
7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2009 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Gästbok

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mirhepo's Cyberpsyk med Blogkeen
Följ Mirhepo's Cyberpsyk med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se