Total förvånad att dom gick ut offentligt idagarna med viss berättigad kritik emot utbildningar, psykiatri, och hur man arbetar med diagnoserna.

Det känns ju himla skönt att dom nu går ut med det öppet. Jag vet inte hur det vart med T.Ljungbergs version som förra gången vid 2002. Kanske det har kommit till punkten där vissa tappra o modiga läkare tycker att det får vara nog. Att dom nu går ut med att t.ex Adhd är något mer än ett socialt funktionshinder (mellan raderna), samt att vi mår skit pga det vi blir utsatta för, och påverkar neurologiskt pga psykiska stressorer som skadar våra huvuden då. 

Det är ju så, som jag sa till min psykolog. Att om du nu inte kan trolla, och göra oss av med alla träskallar som behandlar hela sin omgivning som skit, så får nin sjuka mig resten av universum existens lol. Det är ju överdrivet ju, och jag är ju inte intresserad att vara kasserad resten av min tid här på planeten i form av människa.

Jag är så stress skadad inför vissa situationer så jag är förbi alla former av lagning och lindring (vad jag själv tror), men det kan ju vara så att ens stress-tics får en att tro det förhoppningsvis. På vissa sätt har det ju blivit otroligt mycket bättre. Inte pga at svensk psykiatri, utan av egen motor.

Hur man nu ska kontra detta, och medicinering av abc diagnostiserade kan man ju fråga sig. Men nästa år-tionde verkar ju hopp ingivande.

Det här ger väl hjärnan en liten avlastning med tänkandet, så att jag istället kan läsa o lära mera.

Tomas Ljungberg pratar ju om en ärftlig sårbarhets modell för psykiatri diagnoser som del-orsaks skäl. Att nu alla som får abc diagnoer i alla former skulle komma från exakt liknande miljö är ju överdrivet att tro. Det behöver ju inte vara så att det handlar om våld i hemmet heller som skickar en över kanten.

Barn som utsätts för mobbing och kränkande behandling av sk skol-kamrater, och lärare drabbas ju minst lika mycket av dåligmående också. Barn som känner sig oönskade, förskjutna, utsatta på alla möjliga sätt etc reagerar ju garanterat lika illa som oss andra.

Det är sällan jag nämner mer än att jag har varit med om ordentligt med skit, eftersom jag inte tycker att man ska tävla i elände. Det borde ju räcka med att man säger att varit med om mycket??

Ibland så känner jag mig riktigt stolt över att vara boende i Sverige. Dagar som dessa på sista tiden, där journalister hänger ut onska och felaktigheter gör att man växer lite i välvilja till ens nation. Det har funnits, och finns ju otroliga människor i Sverige.

Tidigare förra veckan så skrev ett par grabbisar (Gustav Fridolin och Erik Sandberg ) om Sveriges mörka historia i en insändare/debatt inlägg i Aftonbladet, och hur en viss grupp har behandlat minoriteter och andra "oönskade" grupper under svensk historia.

Jag hoppas att det kommer att fortsätta på det här viset i massmedia som en motvikt emot all skit i vårt samhälle.

Ibland så får man *som ett brev på posten* betydelsefulla och bra dagar för egen del (och många andra), och för egen del så gör dom en totalt förvånad.

Sen i maj förra året, så har jag aktivt brottats med för egen del abc diagnoser m.m, och dess orsaks bakgrund för att få förståelse själv. Dom flesta (inte alla) som har kommit i kontakt med mig, har varit stakt motsättande emot att missbrukarmiljöer (som dom själv ofta har vuxit upp i) skulle kunna ha något att med deras nuvarande bokstavs problem.

Någonstans långt bak i mitt medvetande under irritationen som uppstår hos mig själv. Så förstår jag att det säkerligen kan bero på att man vill glömma, eller behålla det glömt. Någonstans med tanke på hur dom starkt negativa o aggiterade känslomässiga reaktioner som har varit fått emot mig. Där jag har blivit kallad för det ena och andra. Haft duster med folk från RF Attention, säkerligen för att jag gått för nära sånt man absolut inte får tala. 

Jag hittade artikeln som Monica Gunne har skrivit i Aftonbladet nu 6:35 och jag har inte ens klarat av att läsa klart den mer än i stora drag.

Varje dygn tvingas 520 barn att se och höra hur deras pappa manglar sönder mamma.

Varför hjärnan reagerar så här vet man inte. Men modern undersökningsteknik har visat att det centrum i hjärnan som borde vara i full gång med att göra traumat begripligt saknar aktivitet. Hjärnan har släckt sig själv.

Och den här hjärnskadan kan leda till personlighetsstörningar, de som kallas för borderline och neuro­psykiatriska ­störningar – som asperger, adhd, ­bipolär sjukdom och psykoser.

De unga kan sedan fastna på tröskeln till sina egna liv. De har svårt att koncentrera sig. Det är svårt att både plugga och jobba. De vill inte träffa andra.

Idag tvingas 520 barn se ­pappa slå sin ­mamma.

Varje dygn.

Samt tittat lite på DN's artikel.

I psykiatrin behandlar man diagnoser, och väljer behandlingsformer utifrån vad som visat sig effektivt vid respektive diagnos. Det kan röra sig om personlighetsstörning, exempelvis det som tidigare kallades borderline, neuropsykiatriska störningar såsom asperger eller adhd, bipolär sjukdom eller psykoser.

Trots att man känner till våldet i patientens livshistoria, som en delförklaring till insjuknandet eller som en följd av sjukdomen, lägger man inte tillräcklig vikt vid att behandla de psykiska följderna av själva våldet. Det är en bristande kompetens och förmåga i psykiatrin som kan leda till att behandlingarna misslyckas oftare än vad som skulle behöva ske, helt enkelt för att man inte tillägnat sig de metoder som krävs för att förstå och behandla effekterna av våld på människans hjärna.

(Sekundär källor: Arma själar 1 och Arma själar 2)

Dom beskriver och förklarar hur detta fungerar. Orsaksbakgrund PTSD => Adhd/As reaktioner. Inte mystiska hjärnskador som inte existerar i den fysiska världen. Utan så enkelt hjärnskador som utvecklas pga trauma emot individen som inte ens kan föreställas för andra som inte varit med om det själv.

Oavsett hur man tar til sig detta. Så är det lättande att få ett offentligt erkännande.

Men som sagt, jag har ju viss förståelse att man väljer som "patient" att köra på den biologiska modellen.... Jag själv, kan inte tänka, prata, lyssna, läsa o knappt skriva om det mer än ett par meningar åt gången om detta. Den känslomässiga chock reaktion som jag får bara av att gå i närheten av dessa tankar är minst sagt otrevlig och känslomässigt störande.

Men det är ju vad trauma stress handlar om, undvikande på alla sätt med det som får en att reagera och må dåligt.

Personligen så tror jag att mörkertalet är mer anpassat till realistiska siffror. 200-400.000 barn lever i missbruks förhållanden. Och kvinnovåldet är så omfattande i Sverige så att det är för skrämmande att ens förställa sig ett mörkertal.